Den bruna sjukan
Det går att elda hatets låga med allehanda bränslen, det har historien visat, men det som får elden att brinna med en närmast vitglödgad låga är rasismen. Ingenting kan få hatet att löpa amok på samma sätt. Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazis men som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men rasismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.
Sverigedemokraterna må försöka maskera den historiskt belastade rasismen med begrepp som etnicitet och kultur, men detta illusionstrick måste genomskådas, historien får inte gå i repris.
Jag tror inte att SD bekämpas bäst genom att de etablerade partierna debatterar med SD. Detta lilla parti skall inte få sätta agendan för vad den politiska diskussionen skall handla om. SD bekämpas bäst genom att en välfärdspolitik genomsyrar samhället.
Historien har visat att receptet för hur en situation skapas, där fascistiska/nazistiska partier kan växa sig starka, består av ingredienser som rädsla, osäkerhet, arbetslöshet och otrygghet. Det är ingen tillfällighet att rasistiska/främlingsfientliga grupper har vuxit sig starka under de två borgerliga regeringarna under Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Det är när välfärdssamhället skakar och människors rädsla växer för att de skall tvingas stå ensamma, utan samhällets stöd, vid arbetslöshet, sjukdom eller ålderdom, som de kan attraheras av de enkla och försåtliga “sanningar” som sprids av de brunanstrukna grupperna. Idag har SD strax under tio procent i opinionsundersökningar och jag kan fortfarande minnas den fasa som drog över landet, under Bildt-regeringen, då en våg av attentat mot invandrare och flyktingar drabbade vårt land.
Den starkaste medicinen mot den “bruna sjukan” är en Keynesiansk välfärdspolitik för full sysselsättning!
