Att mäta in våren
På den tiden jag bodde i villa med trädgård var det inget problem att varje år med glädje följa vårens ankomst. Den tiden mättes in med snödroppar, vintergäck, krokus och kanske allra helst av de ädelstensgnistrande stararnas ankomst. Stararna var som att hälla ut ett smyckeskrin på gräsmattan.
Nu när jag bor i stan är det mer problematiskt. Här på kajkanten blir man som fjärmad från naturen. Vatten och sten (och för all del en aning grönska) signalerar inte vårens ankomst på samma sätt. Och människorna är livsfarliga att lita på. Så fort minsta solstråle letar sig ner från den kalla himlagloben åker ytterplaggen av trots att kaféstolen fryser fast där bak och det inköpta kaffet blir kallt innan de ens har fått den välsignade vätskan i munnen. Blå läppar och en aning sol mot en södervägg räcker inte för att det skall vara vår. Dagen efter har hamnbassängen frusit till is igen.
Nej, jag har kommit på ett säkrare sätt att räkna in våren och som vanligt är det sporten som står till tjänst. Våren kommer med Vasaloppet, F1-premiären, bandyfinalen och det ultimata vårtecknet, den Allsvenska premiären. När man står på fotbollsläktaren i sommarjackan och saknar vinterrocken i kylan, då vet man definitivt att våren är här. Och om man sen har en himla tur, har man återfått känseln i de kalla fötterna till midsommar, men huvudsaken är att rätt lag vinner. Tänk att rött och blått mot grön bakgrund kan vara så oerhört vackert!
- Men Dixi, kepsen har du väl på dig så länge göken gal mellan öronen. Ko-koo, ko-koo, ko-koo.
- Jag använder inte keps!
- Det borde du göra Dixi! En keps skyddar mot hackspettar också.
