dixistadelmann.se

Nedanstående text skrevs till förra valrörelsen (2010), då Mård fortfarande var aktuell som partiledare i Centern och var en av de ledande ministrarna i den borgerliga regeringen. Nu är hon borta ur rikspolitiken efter sin avgång, men subventioneringen av de välbeställdas städning retar fortfarande gallfebern på mig.

Det är mycket i livet som jag inte förstår mig på. Hur kan till exempel medel och överklassens problem med att hålla rent och snyggt omkring sig vara en så stor politisk fråga?

Om jag tycker det är tråkigt och jobbigt att andas? Har aldrig funderat på frågan; jag är en levande människa, alltså andas jag. Om jag tycker att det är tråkigt och jobbigt att sköta min personliga hygien? Har aldrig funderat på frågan; jag är en levande människa, alltså tvättar jag min kropp. Om jag tycker det är tråkigt och jobbigt att hålla mitt hem städat och i ordning? Har aldrig funderat på frågan; jag är en levande människa, alltså försöker jag efter bästa förmåga hålla rent och snyggt.

Om jag på grund av ålder eller handikapp har svårt med att sköta mig själv eller min städning, ställer ett civiliserat samhälle upp med hjälp enligt principen: var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Enligt denna enkla och vackra princip är vår gemensamma sektor uppbyggd. Borgerligheten har problem med ”förmågan och behovet”, man vill inte betala för denna princip. Det är bra om den offentliga sektorn minskar i storlek, anser man. Åldringens och den handikappades hemhjälp har under många år skurits ner, allt för att minska på skatterna. Sedan kommer det som skär i mitt hjärta; hur kan man samtidigt begära att samhället skall subventionera städning hos starka och friska människor, som inte vill prioritera städning i sitt liv, som anser sig vara av en annan sort, som inte skall behöva hålla på med något så tråkigt, som anser att någon annan skall ta hand om deras skit. Jag menar, vill de att någon skall städa hemma hos dem, får de väl betala vad det kostar. Hur kan de begära att samhället skall subventionera detta, samtidigt som den offentliga sektorn skär ner?

En man och en kvinna som är starka och friska och som inte kan hålla rent omkring sig, borde i min värld möjligtvis vara berättigade till handikappersättning, för något fel måste det vara på dem. Men subventionerad städning hemma? Icke!

Sedan finns det element av över och underordning i ”pigsamhället”, ett samhällssystem från en svunnen tid, som jag hoppas aldrig kommer tillbaka. Under en period sökte jag lägenheter på nätet och tittade då och då på äldre våningar i centrala stan. Där fanns nästan alltid en liten avskild kammare vid köket. Detta minimala utrymme går under namnet ”pigkammare”. Pigkammaren representerar en svunnen tid, en hemsk tid av över- och underordning.

Jag har funderat på en affärsidé; denna privilegierade medel och överklass, som ”inte har tid” att städa, hur har de tid med sina utlandssemestrar, sommarhus, fritidsbåtar, sin golf, sin tennis, sin skidåkning? Jag bara undrar. Vore det inte smart om jag startade en firma med anställda från förorter som inte har råd med utlandssemestrar, sommarhus, fritidsbåtar, golf, tennis, skidåkning? Jag menar, man skulle slå två flugor i en smäll. De privilegierade skulle få minskad stress och mer tid och samtidigt skulle mina anställda få åka till Thailand, bebo och sköta ett sommarhus, ha hand om en segelbåt, spela lite golf och åka skidor i Schweiz. Bra för alla parter! De underprivilegierade tar hand om all den tid som de privilegierade ”tvingas” lägga på fritidsintressen, därmed kan de privilegierade få massor av tid över för det så kallade livspusslet. Eller är det något jag inte har tänkt på?

Och så argumenten från högerhåll: vänstern föraktar städyrket. Städyrket är av tradition ett av de mest lågbetalda yrkena vi har, men inte ens denna låga lön är det värt för städköparna att betala. Nej, subventioner måste till. Jag säger: höj de lågbetaldas löner och lär er betala vad det kostar!

Subventionerna av städtjänster skapar arbete, sägs det. Det är inga problem med att hitta arbetsuppgifter i ett samhälle. Det finns en närmast oändlig mängd arbetsuppgifter, problemet är finansieringen. Det finns viktigare arbetsuppgifter för samhället att finansiera. Antalet vårdplatser inom sjukvården har halverats sedan 1990-talet. Många vittnar nu om att det är kris och att antalet vårdplatser behöver öka igen. Lägg pengarna här, eller inom omsorgen, ja behoven är oändliga.

Att jämföra ”pigavdraget” med avdraget för hantverkartjänster är missvisande. Hantverkartjänsterna som subventioneras har ett element av konjunkturpolitik, genom den multiplikatoreffekt som finns i byggsektorn. Och om man vill skoja till det lite kan man säga, att köpa en hantverkares kunskaper innehåller ett extremt tydligt element av över- och underordning. Hur lång utbildning du än har som beställare, hur mycket du än tjänar, vilket högstatusyrke du än arbetar i, för hantverkaren är du bara en hjälplös stackare, ja närmast något som katten har släpat in, en oduglig existens, vars enda chans att överleva är beroende av hantverkarens närmast övermänskliga förmåga till människokärlek. Fråga mig, jag bodde i villa under cirka tjugo år och under denna tid utvecklade jag en grav hantverkarskräck!

Varför är näringslivsministern så tyst idag? Maud, Maud, var är du? Inte mår en käck kvinna som du dåligt av att bli avslöjad som hycklare. På sätt och vis hade du ju ändå rätt, när du sa att du införde pigavdraget för att de lågbetalda kvinnorna skulle ha råd att anlita städhjälp. Nu visar statistik att hela sex promille av de lågavlönade har använt sig av RUT-avdrag och cirka etthundra ensamstående föräldrar har också gjort avdraget. Sex promille och hundra stycken, du har ett hjärta av guld, Maud! För det var väl för deras skull du gjorde det?