Entreprenörens våta dröm
Mat? Mat? Behöver dom äta också? Ja, det är klart helt utan mat kan ju dagarna bli lite långa för dom små liven. Hur mycket behöver dom? Frukost, lunch, mellanmål och frukt? Så mycket! Det kostar ju minst en tia per barn och dag. Tvåsiffrigt! Nej, det blir för mycket. Nio kronor måste räcka. Knäckebröd och vatten är väl bra mat. Frukt? Det kan jag ta från min egen trädgård. Fallfrukt. Plommonen täcker ju och förstör gräsmattan och två stora äppleträd har jag också. Tugga knäckebröd utan tänder? Är dom så små? Vatten, saliv och hårda gommar; man ska inte skämma bort dom, då blir dom bara välfärdsnarkomaner.
Leksaker? Jag har barrträd i trädgården. Kottar har väl ungarna lekt med i alla tider.
Möbler? Bananlådor! Jag har massor av sådana på vinden efter flytten. Lite äldre barn kan ju bygga möbler själva och dom små sover väl mest och det kan dom ju göra i en bananlåda.
Avkastning? Avkastning! Ja, är man effektiv och inte slösar som i den offentliga sektorn kan man tjäna massor av pengar och pengar kittlar dödsskönt i kistan.
Namn? Förskolekoncernen skall heta???? Oliver Twist! Charles Dickens England, där var det skillnad på folk och folk och pengar hade man respekt för. Det är bara ett avsnitt i romanen som oroar mig. Oliver, den lille knatten, har ju fräckheten att fråga efter ytterligare en portion av survällingen, som om inte en portion skulle räcka för den lilla fräcka gynnaren. Men det får bli Oliver Twist, förskolan med beprövade värderingar!
Jag är en riktig klippare jag! Nej, vad är det jag säger? Jag är en riktig välfärdsentreprenör jag! Ja, så skall det vara; välfärdsentreprenör är jag.
Nu skriver jag ner detta och går till banken med min affärsplan. Det blir nog bra. Jag älskar det nya Sverige.
”Please, sir, I want some more”. Oliver Twist, wikipedia.org.
Jag skulle aldrig ha tittat på Uppdrag Granskning. Ibland ger verkligheten så hemska drömmar.
