Tankar kring krisen i Ukraina
Varför skriver jag detta? En kamp mellan västra Ukraina med stöd från Väst och östra Ukraina med stöd från Ryssland, där respektive del slåss för sina korrupta politiker har nu övergått till en mycket farlig situation med fascister/nazister i det nya styret och ryska trupper på Krim. Krigstrummorna mullrar dovt. Jag måste få ordning på mina egna tankar. Jag har så svårt att acceptera den världsbild som nu trycks ner i min hals med nästan exempellös kraft. Det sägs ju att hos ”den andre” förekommer bara propaganda, men då undrar jag: vad är jag som intresserad mediekonsument i Sverige utsatt för när det gäller händelserna i Ukraina?
På bara några dagar har det trummats ihop en västerländsk politisk opinions- och åtgärdsstorm mot Ryssland som jag har svårt att minnas att jag någonsin har upplevt förut. Det måste ju finnas några proportioner. Jag menar, vilka åtgärder vidtogs när USA folkrättsvidrigt invaderade Irak? 1 miljon döda och flera miljoner flyktingar blev det resultatet! Det tuggade vi i oss ganska bra utan att brusa upp i kritik och sanktioner. Sanktioner? Mot imperiemakten? Skojar du? Till USA, som allt som oftast är en krigförande nation, säljer vi vapen och som inte det vore nog gör vi även detta till några av de värsta diktaturerna i världen, exempelvis Saudiarabien, bara för att det gäller en USA-stödd regim.
När det handlar om USA finns det hur mycket förståelse som helst, men om den andra sidan i sitt närmaste närområde försöker uppträda ens i närheten av vad det stora landet i väster gör i hela världen, då bryter helvetet löst.
I den av SVT:s nyhetssändningar jag såg (20140303) uttalade sig SVT:s korrespondent i Kiev om risken för väpnade strider mellan ryska trupper och regimtrogna ukrainska soldater. Korrespondenten menade att eftersom länderna hade en till stora delar gemensam historia och gemensamma erfarenheter, när ukrainare och ryssar slogs tillsammans i den sovjetiska Röda Armén i det ”Stora Fosterländska Kriget” för att under fruktansvärda uppoffringar till sist besegra Nazi-Tyskland, så minskade detta faktum risken för en upptrappning. Ja, det var Sovjetunionen som bar den tyngsta bördan i kampen mot nazismen, även om vi i väst får lära oss en annorlunda historia, detta sagt inom parentes. Problemet med korrespondentens utsaga är att den inte tar upp det faktum att alltför många så kallade ukrainska nationalister (ofta en eufemism för ukrainska nazister och fascister) arbetade tillsammans med tyskarna och deltog i fruktansvärda illdåd. För likväl som Ukraina rymmer bemärkta platser för det okuvliga motståndet mot nazismen, som Sevastopol, finns även skammens minnesmärken som Babij Jar, där det ohämmade våldet mot civila segrade. Män, kvinnor och barn vars enda brott var att de ansågs vara undermänniskor utrotades som ohyra. Läs historien och notera hur frekvent det var med ukrainska hjälptrupper till nazisterna. Som exempel fanns det ukrainska vakter i utrotningslägret Sobibor.
Nu sitter det representanter i den nya ukrainska regimen vars tankegods vilar på samma ideologi (nazismen/fascismen) som mörkrets krafter hade under det andra världskriget. I ett djupt splittrat land med helt sönderslagen ekonomi, precis efter våldsamma händelser som vissa kallar statskupp, andra benämner revolution, blir en av deras första åtgärder att ge sig på det ryska språkets ställning i landet. Samtidigt har man i Ukraina rehabiliterat ökända krigsförbrytare från andra världskriget. Och skamlöst nog kan vi i väst inte ens ta avstånd från dessa krafter! Hör bara hur vår utrikesminister, Carl Bildt, hela tiden undviker frågan.
”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Detta skriver Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965. Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazismen som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men rasismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.
Fascister har återigen blivit USA:s verktyg i kampen mot fienden. Detta mönster känns igen från Latinamerika, där USA under decennier behärskade kontinenten genom sitt stöd till fascister. Även här i Europa har vi exempel på samma mönster. Jag tänker då på den USA-stödda militärjuntan i Grekland för inte alltför länge sedan.
Nazismens dödsfiender var bolsjevismen och judendomen och i Sovjetunionen förenades dessa i nazismens propaganda så förhatliga företeelser. Och att sedan Sovjetunionen var befolkad av folkslag (exempelvis slaver) som definierades, enligt denna perversa ideologi, som undermänniskor som skulle leva som slavar om de behövdes, annars utrotas, förstärkte bara brutaliteten i nazismens krig på östfronten. Jag läser nu en finsk roman, Barnmorskan av Katja Kettu, som utspelar sig under det andra världskriget och där det i ett samtal mellan vapenbröderna nazi-tyskland och Finland, representerade av en SS-officer och en sjuksköterska, uttrycks hur man såg på ryssarna som folk. SS-officeren säger: ”Det är lättare att göra en ädel springare av ett svin, än att göra människa av en ryss”. För några år sedan såg jag en engelsk dokumentär om nazitysklands krig på östfronten. En idag gammal man berättar att han som liten pojke bodde på ett barnhem i den sovjetiska staden Charkov (nuvarande Ukraina) som var ockuperad av tyskarna. Tyskarna hade stängt staden och förhindrade att livsmedel nådde civilbefolkningen. Vårdarna på hemmet varnade barnen för tyskarnas våld, men trots detta drev hungern den lille pojken att leta upp en burk med lock. Trots att han var skräckslagen vågade han be en tysk vaktpost om mat. Soldaten tog burken och försvann. När pojken fick den tillbaka sprang han bort i skydd för att öppna burken. Då var den fylld med mänsklig avföring. Det tycks mig som om något av denna syn på ryssar lever kvar även utanför de rena nazi-kretsarna. Under min egen värnplikt fick jag höra från befäl mer än en gång under skjutövningar på måltavlor i form av pappkroppar: ”Skjut mot magen så vodkan stänker”. Min egen utbildning var med pansarvärnsvapen och i ett skarpt läge skulle vi enligt officerarna stoppa massanfall av sovjetiska stridsvagnar fyllda med ”små asiater”.
I publicservice-media tycks man helt ha tappat konceptet och det finns ingen hejd på alla ”experter” på Östeuropa och Ryssland som får uttala sig. I Agenda (20140126) hade man till och med grävt fram det gamla högerspöket Anders Åslund, vilken betecknades som ekonom och ”östeuropakännare”. Anders Åslund, vars specialitet var att under sovjettiden klistra begrepp från beskrivningen av ledningen i Kreml på den svenska socialdemokratin. Hans beskrivning av vad som höll på att hända i Kiev under demonstrationerna och kravallerna mot Viktor Janukovytj var: ”Janukovytj har bara 8000 kravallpoliser och några tusen rena ligister bakom sig i Ukraina”. Med analyser på den nivån är det ganska svårt för en intresserad svensk allmänhet att försöka förstå vad som händer i landet. När han sedan sade att oppositionen mot Janukovytj kämpade för ”europeiska värden”, ja då undrade jag som är historiskt intresserad vad detta innebär idag. Sist sådana ord hördes var från tysk sida under andra världskriget när det sades att den tyska civilisationen slogs med europeiska värden som ideologisk grund mot den sovjetiska judebolsjevismen och de asiatiska horderna.
Men jag undrar ändå om inte Maria Persson Löfgren gick ännu längre i att beskriva hur smutsigt ryssen arbetar när hon i Godmorgon Världen i radions P1 påstod att det var Ryssland som hade utfört gasattacken i Syrien som ledde till stormakternas ingripande och hennes ”bevis” var att den ryska ledningen hade kallat attacken en ”provokation”, vilket man alltid gjorde när man själv låg bakom händelsen. Detta hade MPL minsann läst på nätet. Och mycket riktigt: jag hörde sedan inte ett ord ifrån någon annan medieinstitution om detta påstådda ryska övergrepp. Allt dog bort i tystnad, men MPL tystnar inte, hon röjer vidare i samma spår som sin föregångare Kjell Albin Abrahamson. När KAA riktigt kom loss kunde han skrika i falsett om att ryska revolutionen var en bluff, liksom Stora Fosterländska Kriget, liksom det ekonomiska och politiska systemet och som inte denna drapa riktigt räckte till klämde han i med att till och med de omhuldade babushkorna var riktigt elaka. Då stängde jag av min radio, men jag antar att han fortsatte med barnen, så att ingen radiolyssnare skulle lämnas kvar i villfarelsen om att det fanns något som inte var riktigt ont i Sovjet-Ryssland.
Får alla experter på Östeuropa och Ryssland, antingen de är knutna till försvaret eller annars bara är extrema ryssätare, fortsätta att elda på varandra slutar det väl snart med att Babij Jar blir förklarad som en höjdpunkt i den europeiska civilisationens kamp mot ryssen, medan Sevastopol blir en skammens plats, där alltför många tyska hjältar stupade i kampen mot bolsjevismen. Det här sista var kanske allt för svartsynt, men man vet aldrig.
Vadå? Hur jag har fått en sådan förvriden syn på Ryssland? Läs Ivan Gontjarov, Ivan Turgenjev, Nikolaj Gogol, Fjodor Dostojevskij, Lev Tolstoj, Anton Tjechov, Maksim Gorkij och Vladimir Majakovskij, se konst av Vasilij Kandinskij, Kazimir Malevitj och Aleksandr Rodtjenko, se film av Sergej Eisenstein, Elem Klimov och Nikita Michalkov och läs på om andra världskriget, sedan är det ganska svårt att oreserverat delta i hatkörerna mot Ryssland.
Situationen i dagens Ukraina är mycket komplicerad. Får man be om lite eftertanke och moderation; mer hjärna och öron och mindre mun, så kanske det hela löser sig utan en massa våld och lidande. Vi måste ha en rättsordning i världen, där det råder någon slags likhet inför ”lagen” oavsett om det handlar om USA, Europa eller Ryssland. Och den bruna färgen på den politiska paletten måste bort, i vilket land den än uppträder!
