dixistadelmann.se

I

Röd-Eemeli föddes
i torpets bastu:
smuts och gråt.
Flickan knöt näven
kring horungens strupe:
bättre för dig och
bättre för mig –
men hon blödde och dog.
Ett kvidande barn
i moderns stelnade blod
såg vintermorgonen gry.

II

Röd-Eemeli vallar
gårdens kor.
Hans toviga linlugg
fladdrar,
han springer
jagar

piskar
kon:
satans värdinna!
störtar mot tjuren:
satans husbonn!
Han kliar sig,
leker i leran,
tröttnar,
somnar
- Sommaren vacker
kring honom.

III

Röd-Eemeli svettas
i timmerskog,
sjunger:
Det finns ingenting
utom bojan min,
och kronans polis
skall få sej en fis. –
Satans häst
din förbannade best:
nog vet du det själv
att här ej vankas mat
förrän femton lass släpats hem.
- Det finns ingenting
utom bojan min –.
Det är kväll,

det är hunger och hat.

IV

Röd Eemeli sitter
i gardets stab
med sabel och colt.
Det tredskas i byn;
i gården hans
har de gömt sin säd
och palvade skinkor, ostar, mjöl,
fan vet vad
medan folket hungrar.
-Tio man ut på gården
och kvickt: marsch-marsch!
Vi ska läsa dem folkets lag
fast den ej står i bok –

framåt: marsch!

V

Röd-Eemeli rusar
i stugan in:
hans ögon spyr eld,
hans colt spyr bly –
ej värdinnan hann öppna sin käft
förrn hon låg där
med magen i vädret;
och husbonn som skyndat från kammarn
med pluntan i hand
fick också sin brödkortsportion.
- Hej pojkar: ta allt vad som finns! -
blir nåt kvar må det brännas
till snus!

VI

Röd-Eemeli ligger
bak stenen och svär:
nu fick fan oss när tysken kom!
Tar geväret och skjuter –
det bränner i handen, patronerna slut –
med puukkon i näven han hoppar vilt,
får ett kolvslag i skallen,
ramlar perklande raklång i snön.

VII

Röd-Eemeli står
inför rättens bord,
under lugg
bligar dystert framför sig.
- Bekänn din fan,
att du mördade, stal,
och var chef för ett dödskompani!
Nå bekänn, din satan,
eller vill du att colten talar!
Under lugg
mumlar Eemeli själv sin dom:
hellre colten då.

VIII

Röd-Eemeli dog
på en avstjälpningsplats;
jämmer och smuts.
Rackarn drog liket
till närmaste kärr:
vila för dig och
fem mark för mig –
vill du byta, så går det väl an.
- En slocknande stjärna
på massgravens sörjiga jord
såg förvårsmorgonen gry.

Ur diktsamlingen ”Stark men mörk”, 1930, Elmer Diktonius (1896-1961)

Jag har sedan tidig ungdom ett intresse för finsk modern historia. Hur behandlas det finska inbördeskriget i den officiella finska historien? Fram till idag har det först och främst varit ett ”frihetskrig” mellan en liberal frihetsälskande borgerlighet som slogs för demokrati mot en bolsjevikstödd mobb, vars metod för samhällsövertagande var ”den röda terrorn”. Så långt följer historieskrivningen den givna mallen – det är segraren som skriver historien. Den segrande borgerligheten författade sin och landets historia. Nu har det emellertid under senare år kommit mycket ny litteratur i ämnet som ger en sannare bild. Kanske kan man snart dissekera detta variga sår i vår moderna historia. I förhållande till Finlands folkmängd och den begränsade tidsperiod som kriget omfattade så var förlusten i människoliv skrämmande hög. Den nedtystade och så omfattande vita terrorn kommer nu i dagen.

Den finlands-svenska modernistiska författaren Elmer Diktonius skrev sanningen; inte om något finskt frihetskrig mot det bolsjevikiska Ryssland, utan om ett blodigt finskt klasskrig med brodermord, där de vita med tysk hjälp till slut segrade.