Falsk ekonomi
Jag har med viss förvåning noterat att det inte bara i borgerlig media talas om vårt lands ekonomi i oerhört positiva termer. Det må vara hänt att det är så i ett samhälle med borgerlig hegemoni. Nu när valdagen närmar sig, sluter de borgerliga krafterna upp i kampen för en ny borgerlig regering. I ett mer mångfacetterat medielandskap än vårt skulle emellertid denna skönmålning ha bemötts på ett helt annat sätt än vad som nu är fallet. Betänk att i dagspressen är cirka 90 procent av ledarsidorna borgerliga.
Vad är det då jag vänder mig emot? Jag är långt ifrån någon professionell nationalekonom, men med lekmannens insikter som grund, anser jag att den nationalekonomiska situationen i Sverige förvanskas. En nations ekonomiska status beskrivs nu genom begrepp som BNP-utveckling, inflation, bytesbalans och vill man sedan fylla på kan man tala om räntenivå och även dissekera statens budget med eventuella underskott.
Men visst är det ett begrepp som saknas? Som ett eko från historien ringer det i mina öron. Det talar trettiotal, Tyskland, mänsklighetens största brott, en värld i krig. Det talar efterkrigstid, demokrati, tillväxt och välfärdssamhälle. Begreppet jag tänker på är givetvis arbetslöshet.
Under de demokratiska årtiondena i Sverige, innan den nyliberala vågen dränkte allt, hänvisade ibland borgerligheten till ett annat modellsamhälle med konservativa värderingar, lägre inflation, lägre skatter och en lika framgångsrik industri som i vårt land. Landet i fråga var givetvis Tyskland, eller rättare sagt Väst-Tyskland. Arbetarrörelsen kunde dock ganska lätt och med stort eftertryck avvisa Tysklands modell. Deras arbetslöshet var ju cirka tre gånger så hög som vi hade i vårt land.
I dagarna, trots allt tal om hur bra det går för Sverige, läste jag att vi nu har högre arbetslöshet än vad de har i Tyskland. Hade någon påstått på 1970-talet att vi i Sverige skulle ha högre arbetslöshet än Tyskland inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle nog denna person ha betraktats som närmast ett UFO. Men nu är vi där.
För många år sedan var jag ung, naiv, ja kanske till och med aningen dum. På den tiden kunde jag inte förstå att människor kunde leva med den brottslighet som fanns i USA. Nu när jag inte längre är ung och naiv förstår jag att den över- och medelklass vars värderingar styr USA inte är påverkade av den höga brottsligheten. I deras bostadsområden ligger brottsligheten på om inte svenska nivåer, så inte långt därifrån. Det är de fattiga och resurssvaga som drabbas av den höga brottsligheten. Likadant är det med arbetslösheten i Sverige. Det är de resurssvaga som drabbas av den. Det är arbetarklassens barn som slås ut i ungdomsarbetslösheten. Med viss cynism, när man väl har genomskådat välvillighetens dimridåer, kan man säga att borgerligheten inte vill ha full sysselsättning. Full sysselsättning förskjuter nämligen makten mellan arbete och kapital i arbetarrörelsens riktning. Arbetarklassen blir mindre styvnackad och lättare att ha att göra med i takt med att arbetslöshetssiffrorna stiger. Med detta säger jag inte att ju högre arbetslöshet, desto bättre för borgerligheten. Det finns en gräns för hur hög arbetslösheten kan vara innan skadeverkningarna blir oacceptabla även för borgerligheten. Brottslighet, ja till och med sociala konvulsioner hotar om det får gå för långt. Men även innan vi når sådana nivåer har arbetslösheten så allvarliga skadeverkningar i ett samhälle att den måste bekämpas på ett mycket mer kraftfullt sätt än vad dagens borgerliga regering avser att göra.
Det är dags att sätta arbetslösheten högst upp på den politiska agendan!
