Läs och förfäras
I min barndom läste jag gärna historiska romaner, ofta utspelades de under svensk stormaktstid. Jag tyckte att de var spännande. Favoritboken var nog Zacharias Topelius, ”Fältskärns berättelser”. Det blev mycket blonda unga svenska hjältar i blå och gula uniformer som kämpade mot falska papister och grymma moskoviter. Jag får skylla på att jag bara var en liten pojk då. Idag har jag lämnat den typer av böcker långt bakom mig. Jag läser dock fortfarande gärna romaner som utspelar sig i historisk miljö (dock utan blonda svenska hjältar).
Birgitta Trotzigs roman, ”De utsatta”, utspelar sig i gränsprovinserna Skåne och Blekinge under den svenska stormaktstidens 1600-tal, ändå är romanen så långt man kan komma från Topelius, ”Fältskärns berättelser”. Trotzigs roman genomsyras av maktens tunga barock, med frågor om rå makt, skört liv och skoningslös död. Sextonhundratalet brukar kallas den lilla istiden och då menar man meteorologiskt. I Trotzigs roman är det inte bara naturens kyla som slår emot läsaren, utan framför allt kylan mellan människorna. Makten plågar de arma och värnlösa och de arma och värnlösa plågar den de kan och skyddet mot att ramla ner i fattigdomens bråddjup är alltid bara skör nattgammal is. Konungar i krig med absolut makt av Gud, kyrkans stenhårda grepp om folket och annan vidskeplighet i människors sinnen, ja, romanen präglas rent ut sagt av tidens förbannade mörker.
”De utsatta” är en bok om kyrkoherde Isak Graa och hans släkt. Det är slutet av 1600-talet och Karl XI regerar i Sverige. Striden står mellan Danmark och Sverige om gränsprovinsen. Härar skövlar landet och fattiga människor drar mellan byarna.
Varför skall man då läsa om detta mörker? Språket! Det är sällan man läser ett så vackert och utstuderat språk med en närmast gammaltestamentlig tyngd, ett språk som är totalt skoningslöst. Så satt Birgitta Trotzig i Svenska Akademien också. Läs utdraget ur romanen nedan. Njut och förfäras.
Stenstod. Stenansikte. Stentak tiger. I mitt bröst kväljer mig stentystnad, jag tuggar grus och aska, jag andas död.
Nu är stentystnad natt och dag: solljus och månljus av sten, människornas läten går vilse mellan höga murar.
Ditt ansikte begär.
Din tystnad väldigare än eld.
Kropp, huvud, armar, ben, händer, fötter, rygg, buk, inälvor: åldrat, anfrätt, sjukt alltsammans.
Inälvorna sliter din tystnad ur min kropp, mina lemmar skiljer den åt, mitt kött flyter bort som unket vatten, mina ben krossas till sand.
Icke jag. Din tystnad finns.
Min förstfödde vill jag offra åt dig; min nyfödde, mitt lilla blinda barn vill jag offra under ditt ansikte; mitt lilla jämrande barn vill jag slakta och förbränna under din stora tystnads öga.
Birgitta Trotzig (1929-2011) ur romanen ”De utsatta” från 1957.
BT, wikipedia.org
