Waits
Jag lyssnar på Tom Waits album ”Bad As Me” och upptäcker på nytt att mitt förhållande till Waits är mycket kluvet. När han ger utlopp för sina lyriska känslor med ballader är i alla fall inte jag speciellt intresserad, men när han brötar på med sin tungt skramliga industriblues är han lysande och jag kan bara luta mig tillbaka och njuta. För mitt inre ser jag då Waits på en bilskrot i Detroit beväpnad med en jättelik slägga, morrandes samtidigt som han krossar motorhuven på en svart Cadillac för att ögonblicket därefter demolera vindrutan på en röd Ford Mustang. Taktfast slår släggan ackompanjerad av ett förnöjt brölande. Då ger hans musik mig samma känsla som att vrålköra en Kawasaki trepip, helst sjufemtin, men femhundran duger också, av sjuttiotalsmodell.
Bild, wikipedia.org
Va? Aldrig kört en Kawa trepip? Ni vet tvåtaktaren med spagettiramen som gick som ett skållat troll i ett moln av blårök! Nu finns det väl inte så många kvar, de flesta har skramlat sönder, så det är troligen för sent. Trepiporna skrotar väl tillsammans med de andra riskokarna i japanhimlen. Men ni kan föreställa er hur det skulle ha varit att utmana Mike Tyson, när han var som bäst, i en boxningsmatch på en trång toalett. I ett hörn fungerar ett halvt oljefat med brinnande dieselolja som belysning. Detta för att framkalla kvävningskänslan som blåröken från oförbrända tvåtaktsgaser ger. Ljudillustrationen kommer av halvfyllda kaffeburkar i metall med skruv och spik som publiken skakar, allt för att återge trepipens närmast sjukt skramlande motorljud. Sedan bultar Tyson på för allt han är värd. Så var det att köra en Kawa trepip! Det är den goa, ja närmast helt galna känslan Waits framkallar när han är som bäst. Och bra är han på ”Bad As Me”.
Bild, sporthoj.com
