Ett djupt svart hål
Under rubriken: ”Nazismen i vår kultur” anmäls boken: ”Vårt förakt för svaghet”, av den norske professorn Harald Ofstad (1920-1994) i tidskriften Pennan & Svärdet. Boken utkom redan 1971, men kommer nu i nyutgåva.
”Vårt förakt för den socialt misslyckade, för den som förlorar och lider nederlag, är en del av den kraft som driver vårt samhälle till större effektivitet. Bakom den demokratiska fasaden har ett nazistiskt byggnadsverk börjat ta form”. Detta är ett citat ur boken som får en att hicka till. Nazismen handlar väl om ren och skär ondska och inte är väl vi vanliga medelklassmänniskor onda. Det är ju dom andra som är onda. Ondskan som förklaringsmodell är ett tunt och svagt verktyg om man skall försöka förstå samhälleliga skeenden, så tänker jag.
Nazismen som ideologi bjöd anhängarna att utrota alla judar, zigenare och andra så kallade ”mindervärdiga folk” och vidare socialister, kommunister, homosexuella, handikappade … Kärnan i deras ideologi är dyrkan av styrkan och föraktet för svaghet och detta manifesteras i mördandet. Skala bort antisemitismen och kärnan i den moderna fascismen/nazismen blir kvar; den starke skall härska över den svage och den svage är bara värd förakt, eftersom han låter sig behärskas.
Jag har alltid varit intresserad av historia och politisk historia och kanske framförallt av andra världskriget. ”Fakta” och siffror är en sak, men inte mycket har gripit mig så djupt som två hjärtskärade berättelser från barn som tvingades uppleva nazismen.
I Bosse Schöns bok om svenskar som slogs som frivilliga i waffen-SS återbesöker författaren Auschwitz tillsammans med en nu gammal kvinna av judisk börd. Hon berättar om hur SS-läkaren Mengele tillsammans med assistenter skar bort hennes ena armbåge i ett perverst medicinskt experiment. Hur kan någon skära bort armbågen på en liten flicka i ett rum som fylls av hennes skrik av smärta!
För några år sedan såg jag en engelsk dokumentär om nazitysklands krig på östfronten. En idag gammal man berättar att han som liten pojke bodde på ett barnhem i den sovjetiska staden Charkov som var ockuperad av tyskarna. Tyskarna hade stängt staden och förhindrade att livsmedel nådde civilbefolkningen. Vårdarna på hemmet varnade barnen för tyskarnas våld, men trots detta drev hungern den lille pojken att leta upp en burk med lock. Trots att han var skräckslagen vågade han be en tysk vaktpost om mat. Soldaten tog burken och försvann. När pojken fick den tillbaka sprang han bort i skydd för att öppna burken. Då var den fylld med mänsklig avföring.
Nazismens brott får aldrig relativiseras.
Idag växer och marscherar åter brunhögern med den ekonomiska krisen och en brutal högerpolitik som god jordmån, men det kanske värsta är att deras värderingar förgiftar så många ”vanliga” människors tankar. Rädda och osäkra människor i ett sammanhang av arbetslöshet och nedskärningar hugger som strykrädda hundar mot den som är svagare. I vårt land har vi lasermannen och Malmö-skytten, i grannlandet Norge, Breivik, i Tyskland en terrorgrupp som under tiotalet år mördade invandrare, vi har rasistiska mord i Italien och Ungern….
Till slut orkar man inte ens tänka på eländet. Det är tur att det fortfarande finns intellektuella som Göran Greider, hos honom kan man hämta styrka. Jag avslutar detta svarta hål till inlägg med en av hans dikter.
Dagboksdikt den 22 juli 2012
Dagen går.
Rösterna kommer tillbaka.
De sextionio döda på ön.
Man tänker alltid att
sorg inte har
något med sommaren att göra:
en snödriva
i de vajande vetefälten.
Vad gör den där?
Vad gör de här förtvivlade skriken
i den varma sommarvinden?
Men efter mitten av juli
har grönskan mist
något av sin oskuldsfullhet.
Älggräset lyser i kvällen
längs dikesrenarna.
Det börjar höras ett torrare
prasslande ur björkarna.
Dagböckerna glesas ut.
För att gå rakt på sak:
Det som är svårt att förstå
är att det ännu
denna dag
ett år senare, finns
rasister kvar,
att det finns extrema högerpartier
och att de finns överallt
i detta Europa.
De som mördades på ön
borde ha fått dem
att förändras.
Vi hör deras röster.
De borde ha
nått alla vid det här laget
och förändrat oss alla.
De viskar genom sommardagen.
Från tiden när jag växte upp
kan jag inte minnas
att det fanns
några högerextremister synliga
omkring oss.
Inga sådana organisationer
fanns i alla fall.
Nu är det trettio-fyrtio år senare.
Mannen som tog färjan ut till Utöya
gömde sig i ett halvsekel
inne i det här samhället.
Vi har jobbat på samma jobb som honom.
Han var granne med oss.
Vi bytte alldagliga ord
någonstans inne
i det stora samhällsdunklet.
Nu har jag blivit mer vaksam.
Han ropade ”Dö, marxister”
därute på den gröna ön.
Det har gjort mig
mer marxistisk.
Ja, faktiskt.
Men de här tårarna
som vill fram
ur mitt ansikte
kommer ur en gemensam källa.
”När alla ansiktena kommer”
säger AUFs ordförande
Eskil Pedersen
i radion denna dag.
Han tackar alla dem som hört
hans sommarprogram.
Han sjöng en mycket
enkel sång till modet.
Han berättade om sin ö.
Ser utsändningen från Utöya.
Alldeles stilla inför
bilderna: husen, den lilla scenen,
ansiktena.
Hunden märker att vi är
litet annorlunda idag.
Mikael Wiehe sjunger.
Varför är inte den svenske
statsministern där?
Någon sommar
kommer också
jag att fara till den där ön.
Den är
mänsklighetens ö.
Göran Greider
