Det händer saker i Sverige
Utrikesminister Carl Bildt hann knappt avgå innan vi fick en utrikespolitik. Låter detta påstående kryptiskt?
Jo, det var ju så här: Redan i Stefans Löfvens regeringsförklaring fanns en avsiktsförklaring om ett erkännande av Palestina som självständig stat med. Och som ett brev på posten kommer då genast kritik från USA och Israel. Då svarar vår nya utrikesminister Margot Wallström supermakten: ”Ja, det är ju inte USA som bestämmer vår politik.” Tänk hur många USA-resor och middagar med den amerikanska makten som Carl Bildt nu måste genomföra för att tona ner detta pinsamma faktum att lilla Sverige helt plötsligt har fått en egen utrikespolitik.
Det trodde jag inte om Wallström. Hennes politiska strålglans har jag aldrig erkänt. För mig har den mest handlat om att hon har varit trevlig och glad, väluppfostrad och välklädd och framför allt har hon inte drivit en massa tråkig politik. Men det tar jag nu tillbaka - i alla fall för en stund – kör hårt Margot!
Och så var det det här med den nya kulturministern… Mina (dröm-) favoriter till ministerposten var i tur och ordning: Göran Greider, Åsa Linderborg, Stina Oscarson och Leif Pagrotsky. Men det blev Alice Bah Kuhnke. Vilken plats hon hade i min lista vill jag inte erkänna. Jag nöjer mig med att avslöja att på platsen efter henne hade jag Kalle Anka.
Varför jag hade Pagrotsky först på fjärde plats? Med tanke på att han är en av Sveriges skickligaste fotbollsanalytiker hade jag vikt platsen som idrottsminister åt den skönt skimrande lille ÖIS:aren.
