När jag äntligen läste Wolf
Då har jag äntligen läst Christa Wolf. Hur kommer det sig att vissa författare blir liggande så länge i ”ska-läsa-högen”?
Tänker man på författare från det gamla Östtyskland är det väl först och främst den gamle Bertolt Brecht som dyker upp, men efter honom är det nog Wolf som är mest känd. Hon har varit en följetong i mitt liv, genom media har jag kunnat följa hennes skiftande förhållande till den Östtyska staten. Detta ämne, förhållandet individ kontra samhälle, är smärtpunkten i hennes författarskap.
Jag har läst den korta romanen ”Liksom levande”. Här skildrar Wolf den Östtyska statens sammanbrott, samtidigt som en intellektuell kvinnas existens står på spel, när en till en början svårdiagnostiserad och senare mycket svårbehandlad sjukdom drabbar henne. Individens svåra sjukdom som en spegelbild av ett sjukt samhälles nedbrytningsprocess och undergång är romanens tema.
Med ålderns rätt, hon är född 1929, målar författaren snabbt och lätt, ja närmast impressionistiskt – kort och flyhänt är hennes stil i denna roman. En roman som är allt annat än en tung krönika över en statsbildnings sammanbrott, snarare akvarell än en historiserande olja. Trots detta rymmer romanen några pricksäkra iakttagelser kring sjukdom som jag bara kunde nicka igenkännande åt. De kroppsliga funktioner som normalt fungerar utan att vi tänker på dem, kräver när allt står och väger en oerhörd kraftansträngning att upprätthålla. I all smärta blir det nästan komiskt när huvudpersonen efter det att sjukdomskrisen är överstånden återigen tvingas erövra sin gångförmåga. Första dagen, med sjukgymnastens hjälp, ställer hon sig upp vid sängkanten. Bara detta stående, en kort stund, gör henne helt utmattad och hon tvingas vila resten av dagen. Den andra dagen tar hon två steg från sängkanten mot sjuksalens fönster. Dessa ynka steg framkallar en obeskrivlig lyckokänsla, som efter en kort stund övergår i tvivel och sedan skräck, när hon inser att det är lika lång väg tillbaka, alltså två steg, till sängkanten. En annan slående insikt är hur vårdorganisationen kring den enskilde fungerar som en väloljad maskin när situationen så kräver. Ju allvarligare sjukdomen är desto bättre arbetar vårdteamet. När sedan läget förbättras är det som om alla slappnar av och normal friktion mellan människor återkommer.
Jag är inte så hemma bland tyska skönlitterära författare. Jag har givetvis läst nobelpristagarna Heinrich Böll och Gunther Grass. Grass är faktiskt en av mina stora favoriter och när han äntligen fick nobelpriset kändes det bra. I övrigt kan jag bara komma på att jag har läst Siegfried Lenz. Det kanske är en fördom, men jag tar risken, i min värld kännetecknas tyskar av en viss skicklighet i det mesta de företar sig, alltifrån att bygga bilar till att spela fotboll. Historien har visat att detta inte bara är positivt, utan det har även fått fruktansvärda konsekvenser, som alla vet. Nu när jag läste Wolf kändes det nästan som om jag återigen var en liten skolpojk som stavade mig igenom hennes långa och vindlande meningar och minsann åkte inte akademiens ordlista fram ur bokhyllan ett par gånger. Så skall böcker vara; klä den gamla slappa gubbhjärnan i trikåer och låt honom lyfta lite skrot!
Christa Wolf (1929-2011), wikipedia.org
