Århundradets kärleksfilm
Århundradets kärleksfilm?
Jag har sett Michael Hanekes tidigare filmer: Funny Games, Pianisten, Dolt Hot och Det Vita Bandet. Jag tycker att de är mer eller mindre mästerverk allihop, så det är med stora förväntningar jag startar filmen Amour.
Redan i filmens inledning börjar det skava i mitt sinne. Hur skall jag orka med ett kammarspel med så mycket borgerlighet, så högstående människor med en sådan kulturell förfining? Men det dröjer inte länge förrän jag är fast. Vilket skådespeleri! En så innerlig och vacker, men samtidigt sträng film, med många bilder som målade av Johannes Vermeer (1632-1675) eller Vilhelm Hammershöi (1864-1916). Och så Isabelle Huppert i en biroll, här sparar man inte på krutet i något avseende, endast det bästa är gott nog.
Århundradets kärleksfilm? Ja! Århundradets kärleksfilm! Eller, kanske? Filmen skapar delade känslor; är det kärlek som genomsyrar det äldre paret eller är det bara sedvanlig borgerlig inskränkthet: var och en för sig själv, det finns inget samhälle, bara individer. Var det inte så hon sa Margaret Thatcher, ”The milk snatcher”? Eller präglas filmen av både stor kärlek och borgerlig inskränkthet?
Glöm Hollywood med sina filmer för stora och små barn. I Europa har vi Haneke, i Sverige finns Roy Andersson, vad gör dom i USA som inte vi gör mycket bättre?
Michael Haneke, wikipedia.org
