dixistadelmann.se

Jag har under ett par dagar ominstallerat en gammal dator, vilket innebär många timmar att fördriva, medan man med ena ögat övervakar datorns arbete. Det gäller ju att hålla koll på eventuella felmeddelanden. Då passade det förträffligt att jag i helgen fick en kokbok av min gode vän, den alltid så välformulerade bilarbetarn. Nu har jag haft gott om tid att njuta av Pluras Kokbok. Det är en härlig bok, vacker, full av anekdoter och recept i min smak. Jag älskar kulturmat, mat med historia, ur folkdjupen. Det är annat det, än häften med Arla-recept.

Tanken har slagit mig att jag numera ägnar mer tid åt kokböcker och matsedlar än dikt och poesi. Vad är väl dikten mot maten? Först kommer maten, sedan kommer moralen som Berthold Brecht skrev. Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner…, dessa ord hörde min ungdom till. Nu har också jag blivit gubbe och detta bekräftas av omslagsbilden på Pluras kokbok. Där sitter min ungdoms rockidol som en liten rundlagd farbror med keps för att dölja flinten. Nåväl, någon liten farbror lär jag aldrig bli. Jag får väl tro på min sambo, som brukar kalla mig: ”en jävla gammal gringubbe”, när hon blir riktigt förbannad. Och som en gammal gringubbe har jag känt mig i många år och jag kommer säkert att dö som en sådan också. Det känns rätt bra!

Sjung, o gudinna…., Iliaden, Homeros. Vad är detta mot ”stekt lardolindad torskrygg, serverad med Madeira- och tryffelsås, oxsvansragu, halstrad anklever och stuvade jordärtskockor”. Kan det bli vackrare? Konstnär? Mannerström! Verk? Sjömagasinet! Visst, jag är en matgalen, jävla gammal gringubbe!

Någon keps har jag visserligen inte ännu, men nu när jag snart är tvungen att byta bil, kommer jag att köpa min första dieselbil och i inköpsanalysen är bagageutrymmet lika viktigt som motorstyrka och väghållning. Kan man komma längre från ungdomsdrömmarna om röda italienska fullblod? Hjälp!

En natt när jag låg vaken, med fritt vandrande tankar, och inte kunde sova, kom jag på mig själv planerandes vad det skulle stå på min framtida gravsten: ”Nej, nu ger jag fan i det här; jag går och fiskar”. I tanken på dessa avskedsord somnade jag snart med ett leende på läpparna. Men vem kan med säkerhet bestämma vad som skall pryda den egna gravstenen? Jag läste för några år sedan historien om bröderna Bielski (Bröderna Bielski av Peter Duffy). De judiska bröderna i Polen och Sovjetunionen som under andra världskriget gömde sig i de vitryska skogarna undan den tyska krigsmakten. Bröderna samarbetade i sitt motstånd med en sovjetisk partisangrupp som leddes av en mycket ung officer. En bra bok är det, som häromåret blev en sämre film, men vad jag ville komma fram till var att denne sovjetiske partisanhjälte, som hjälpte bröderna Bielski och alla dessa judiska kvinnor och barn som bröderna skyddade, han hade bestämt att hans gravsten skulle prydas av en röd stjärna. Men när författaren till boken senare besöker denna gravsten är den istället prydd med ett kristet kors. Mannens hustru hade givit vika för de skiftande politiska konjunkturerna och bytt ut den röda stjärnan mot ett kristet kors. Så kan det gå.

Det är en tragisk historia att läsa om hur djup antisemitismen var i Östeuropa under den nazityska ockupationen. Läser man ”Flykten från Sobibor” av Richard Rashke eller ”Kodnamn Frisör” av Semmy Stahlhammer, inser man att det inte bara var nazisterna som var en dödsfara för judarna, utan även stora delar av den lokala befolkningen ägnade sig åt judeförföljelser. Skall man tro Rickard Rashke i flykten från Sobibor, hade delar av den borgerliga motståndsrörelsen i Polen en märklig prioritetsordning i sitt dödande; i första hand dödade man judar, i andra hand kommunister och först sedan tyska soldater.

Nej nu får jag sluta, jag har kommit för långt från maten och dikten.