dixistadelmann.se

Var och såg Bill Viola på Akvarellmuseet i Skärhamn. Jag tror att jag kan säga att Viola är en stor konstnär, men någon större dos av humor finns inte i hans verk. Humorn får man stå för själv och som vanligt är det den oavsiktliga humorn som är roligast.

Efter utställningen åt jag och sambon lunch på muséets vanligtvis så utmärkta restaurang. En stor del av nöjet med att äta på lokal är diskussionerna kring matsedeln, tycker i alla fall jag. Jag har kommit upp i den åldern då glasögonen blir mer och mer oundgängliga, ett faktum som jag tycks ha något svårt att acceptera. När jag ligger i sängen och läser, när jag kör bil, eller sitter vid datorn, har jag inga problem med glasögon. Det är när jag är ute och rör på mig som brillorna känns som ett mycket opraktiskt påhäng. På utställningen hade jag givetvis på mig glasögon, men nu i restaurangen låg de i bröstfickan. Och visst skulle jag kunna ta mig igenom menyn utan läshjälpmedel.

Jag roade mig med att läsa högt ur matsedelns rätter. Jag läste de rätter som jag inte skulle beställa in. Det var något som kallades ”Dagens fångst”, vilket visade sig vara pocherad rödspätta. Det var en räksmörgås på rågbröd och lite annat. Matsedeln avslutades med något jag läste som ”Nattrullad fläskfia”. ”Vad sa du”, sa sambon med misstrogen min. ”Nattrullad fläskfia”, upprepade jag som den naturligaste sak i världen, samtidigt som jag tillade att ”kött skall jag inte ha, jag håller mig som vanligt till fisken”. ”Jag blir visserligen glad för att du inte beställer in Nattrullad fläskfia, men du kanske ska ta på dig glasögonen, så att du ser vad du läser”. Nu hade även jag börjat undra, visserligen finns det ju en del poesi, eller konstigheter om man så vill, i modern matlagning, men fläskfia, där går väl gränsen.

Det slutade med att jag åt Bohuslänsk fiskgryta med brillorna på näsan. Den ”Nattbakade fläsksidan” i menyn lämnade jag åt sitt öde. Jag såg inte någon annan i matsalen som åt fläsk heller.

Bild, Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn, tjorn.se