Det vackraste spelet
Idag tänker jag på fotboll efter all politik, kanske inte så konstigt när Champions League har dragit igång. Malmö tände hoppet igen efter första halvlek mot Juventus. Det var nästan som när Blåvitt härjade som värst ute i Europa på åttio- och nittiotalet. Men i andra halvlek visade Juventus att det är stor skillnad på att vara bäst i Sverige och att rankas som ett av Europas bästa lag. Sedan såg jag en del av matchen mellan Dortmund och Arsenal. Jag tyckte nästan synd om londonlaget i den tyska orkanen. ”Håll i brallorna annars blir ni helt avklädda”, tänkte jag. Och det gjorde spelarna i Arsenal för de lyckades hålla ner siffrorna och blev inte riktigt så avklädda som de kunde ha blivit. I kväll ser jag Bayern Munchen mot Manchester City. Mycket fotboll blir det och när jag ändå är igång plockar jag fram en äldre text om svensk fotbollshistoria.
Bild, Gunnar Gren som staty utanför Gamla Ullevi, wikipedia.org.
Mitt hjärta slår för mycket i livet, men vart fjärde slag är för fotbollen. Det vet jag genom att detta hjärtslag är kraftigare än de andra. Därför har jag genom hela livet undvikit att ta EKG. Jag kan se för min inre syn, läkarens bekymrade min, när han skall förklara att jag har ett hjärtfel och samtidigt höra mina fåfänga försök att bortförklara detta faktum, med att jag bara har ett “fotbollshjärta”.
Därför upplevde jag ett visst vemod, när den sista länken i GreNoLi brast. Nu är de återförenade på den grönaste av fotbollsplaner, tänkte jag för att lindra detta vemod.
Liedholm har jag bara sett på Tv och läst om i böcker och tidningar, men Nordahl upplevde jag som ledare i gästande lag på Ullevi. Om inte minnet sviker mig var han väl tränare i Norrköping? Även om han då var en äldre man, upplevde man ända upp på läktarplats, att han fortfarande hade en kraftfull utstrålning. Begreppet “centertank” har väl aldrig varit sannare än när det applicerades på Gunnar Nordahl.
Gunnar Gren har jag däremot personligen träffat. Det var i början av 1970-talet och jag var en liten grabb på kanske tio eller elva år. På den tiden var inte utbudet av supporterprylar och supporterkläder så väl utbyggt som idag. Jag hade skaffat mig en röd keps och eftersom min själ redan var färgad röd och blå ville jag pryda kepsen med ett Örgryte-märke. Jag var ute i god tid före matchen och gick in i butiken på Ullevi, där det såldes fotbollsrelaterade prylar för de tre Göteborgslagen. Bakom disken stod en äldre man som jag kände igen. Jag har alltid varit intresserad av historia, så även fotbollshistoria och därför kände jag igen mannen, som landslagsmannen, Italien-proffset och spelaren i alla tre allianslagen, Gunnar Gren!
Och visst blev jag svettig i händerna, torr i munnen och lite blyg inför denna legend, men Gren tog sig an den lille grabben som den naturligaste sak i världen och snart stod jag med ett ÖIS-märke i handen som jag betalade och sedan skulle stoppa ned i fickan. Då frågade han mig om jag inte ville ha det på kepsen. Jag ville inte besvära honom, utan sa att jag skulle sätta på det när jag kom hem. Men utan att jag riktigt förstod hur det gick till, stod han snart med märket, kepsen och en tub lim i händerna. Snart hade han limmat fast märket och lagt kepsen under tryck, för att det skulle fastna ordentligt. Sedan stod vi där, kanske en kvart eller tjugo minuter, och talade fotboll, medan limmet torkade. Eller om sanningen skall fram så var det nog mest Gunnar Gren som talade fotboll med mig, men jag har i alla fall TALAT några ord MED GUNNAR GREN! Det kommer jag aldrig att glömma.
Idag står Gren staty utanför Gamla Ullevi och jag är en medelålders man, men inför fotbollen är jag fortfarande en liten pojk, som inför varje hemmamatch bär en barnslig glädje i bröstet!
