I döda poeters sällskap
Vi har några döda poeter som är riktigt folkkära: Fröding, Ferlin och Dan Andersson är dem jag kommer på spontant. Kanske Taube, Tranströmer, Karin Boye…
Men om en levande poet skall tillskrivas denna hederstitel, ”folkkär”, så är det nog bara Bruno K. Öijer som kommer i fråga (kanske Göran Greider också, när jag tänker efter). Nåväl Bruno K. Öijer har i dagarna kommit med en ny diktsamling: ”Och natten viskade Annabel Lee”. Jag har inte köpt den (ännu?). Men nedan kommer en tidigare favoritdikt.
jag var ett barn
som gick undan
satt gömd någonstans
och hörde dom vuxna
gräla och plåga varandra
det var sommar
på himlen växte moln
myggorna surrade
längs min arm kröp en skugga
och det blev plötsligt kallt
mörkt och kallt
som om någon
skruvat ner veken i jorden
Dikt utan titel av Bruno K. Öijer, ur diktsamlingen ”Dimman av allt”, 2001.
”Det blev plötsligt kallt, mörkt och kallt som om någon skruvat ner veken i jorden”. Var och en får kämpa med sitt personliga mörker. Det är människans lott. Men när vårt kollektiva mörker blir så påtagligt som idag, då historiens likstankskalla andedräkt, i det Europa som bara vill glömma, på nytt sveper in städernas gator nattetid och när försåtlighetens ord i parlamenten åter manar, är det dags att vakna.
Bruno K. Öijer, svt.se
