dixistadelmann.se

Efter att Alliansen förlorade valet och när Fredrik Reinfeldt avgick som statsminister och aviserade sin avgång som partiledare trodde jag att det skulle bli lättare att andas igen, men livremmen kring bröstkorgen är fortfarande lika spänd. Vänstern på den politiska skalan lyckades i stort sett bara behålla sin väljarandel från förra valet och FI misslyckades med att komma in i riksdagen trots att partiet var mycket nära. Där gick många progressiva väljares röster till spillo.

För många år sedan läste jag August Strindbergs ”Inferno” och speciellt en scen har etsat sig fast i mitt minne. Strindberg kommer svårt nedgången, efter sin uppslitande skilsmässa från sin andra hustru Frida Uhl, till Paris. Han är på flykt från sina själsliga demoner och står på kvällen i mörkret på sitt hotellrum, dit han precis har anlänt och spanar ut genom fönstret. Det är mörkt och han ser ingenting, men han föreställer sig att utanför fönstret breder en vacker blomsteräng ut sig. Med denna tilltalande tanke kommer han så småningom till ro i sin säng och somnar. När han sedan vaknar stiger han omedelbart upp och går fram till fönstret. Synen som möter honom är inte den vackra blomsterängen utan en ruffig bakgård fylld av utedass. Med ens blir den stackars Strindberg övertygad om att han har dött under natten och hamnat i Emanuel Swedenborgs exkrementhelvete.

Jag kan känna med August Strindberg; jag drömmer själv om politikens blomsterängar. En grön sommaräng fylld med röd vallmo breder ut sig inför min inre syn. Var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, så enkelt och så vackert, enligt denna tanke kan man organisera ett samhälle, där demokratins blomsterängar breder ut sig.

Men återkallad till verkligheten får jag en helt annan utsikt. Socialdemokratin har i sin förvandling från samhällsförändrande arbetarparti till samhällsförvaltande medelklassparti misskött välfärdssamhället, men det som de borgerliga partierna har gjort under deras åtta år av regeringsinnehav mot välfärdssamhället är fruktansvärt. Som en knivmördare har de lämnat kroppen av det vi gemensamt hade byggt upp, full av hugg, liggande på marken. Vi har nu en samhällskropp som är en skugga av sitt forna jag, täckt av varande sår, ett samhälle drabbat av nekros där brunhögerns likmaskar kryper fram ur såren i mängder. Tretton procent av rösterna får ett rasistiskt parti med rötterna i nazismen! Jag måste ha hamnat i Swedenborgs exkrementhelvete!

Så kommer jag att tänka på att Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven, som nu troligen blir statsminister i en ny regering, brukar koketttera med att han inte kan skilja på höger och vänster i politiken. Ja, ni läste rätt; vi har en ordförande i SAP som skryter med att han inte kan skilja på höger och vänster och hur många gånger han än blir avvisad av de borgerliga partierna slutar han aldrig att drömma om att få samregera med borgarna. Riktigt lycklig är han nog bara när han får berätta om att han minsann har suttit vid samma bord som storkapitalet. Dagen efter valet - bara mörker. Finns det ingen ljusning någonstans?

bild, bosseliden.wordpress.com