Varför
Jag har som så många andra läst romanen ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson. Ja, det var faktiskt ganska länge sedan nu, men därefter har denna text blivit liggande. Det gör ont att peta sina högt aktade föredömen av piedestalen.
Lena Andersson, författaren, kulturjournalisten och debattören är en blixtrande intelligent intellektuell med stor integritet. Lena Andersson är nästan lite av min idol. I mitt liv har hon varit något av en ledstjärna ända sedan jag läste hennes skarpa, då nyutkomna roman, ”Var det bra så?”. Sedan lyssnade jag med stor njutning på hennes tre sommarprogram i radions P1, det första om klass, det andra där hon dissekerade jesusgestalten i Bibeln och det tredje som helt var en skönlitterär berättelse. I jesusprogrammet lyckades hon med konststycket att skapa en folkstorm av härliga dimensioner. Starkt jobbat!
Andersson är så intelligent att man ibland skäms för sig själv. Och därför: Varför skriver hon sånt här? Jag menar: Både hon som författare och den kvinnliga huvudpersonen är ju för intelligenta för att slösa bort sina liv på ett arrogant gubbarsel. Varför låter de sig förnedras? Detta är min första tanke, men sedan tänker jag vidare. Mannen kvinnan åtrår är väl som alltför många män är. Hon planerar för en närmare relation, kanske livslång. Han ser henne som en tillfällig fysisk erövring och verkar efteråt närmast ointresserad. Är det ett brott? Och som för att understryka vilket dåligt och arrogant stycke man han är, har han felaktiga politiska åsikter också (omoralisk och slapp vänsterintellektuell). Nej, en bättre och framförallt tyngre roman från Lena Andersson väntar jag mig nästa gång.
Vadå? Om jag inte vet att hon har skrivit ytterligare en roman med samma huvudperson? Det har jag förträngt! Om jag tänker sluta läsa Lena Andersson? Aldrig! Det är hon för skarp för.
bild, Lena Andersson, sverigesradio.se
