Konstens kraft
Under mötet på Moderna Museet i Stockholm, som EU:s utrikesministrar hade 2009, flyttades verk av den svenske konstnären Dick Bengtsson, då dessa tavlor ansågs kunna ha ett opassande inflytande på EU-politikernas sinnen.
bild, Dick Bengtsson, Hatt och mössfabrik (1969), Hitler och drömköket (1974), olja på pannå, omkonst.com
Några år tidigare (2004) var det installationen, Snövit och sanningens vansinne, av Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler, på Historiska Museet i Stockholm, som uppenbarligen provocerade Israels ambassadör till den milda grad att han inte drog sig för att handgripligen censurera verket genom att vandalisera det.
bild, Snövit och sanningens vansinne, Historiska Museet (2004), wikipedia.org
Hur ofta degraderas inte konsten i vår värld till att huvudsakligen fungera som en vara bland andra varor på en marknad. Detta fenomen kanske inte är underligt i och för sig, när vi nu lever i en privatkapitalistisk marknadsekonomi, men desto gladare blir man när det visar sig att det fortfarande kan finnas en oerhörd kraft i ett konstverk och inte bara ett pekuniärt värde. Jag tänker då inte i första hand på Dick Bengtssons flyttade tavlor på Moderna Museet, eller installationen på Historiska Museet, utan på Picassos verk Guernica. Detta verk som klassas av många som 1900-talets kanske största konstverk. När en representant för USA:s regim, i FN våren 2003, deklarerade landets avsikt att påbörja ett anfallskrig mot Irak, hade man täckt över Guernica (reproduktion) som hängde på väggen bakom honom med ett skynke. Inte ens världens starkaste makt kunde stå opåverkad av den moraliska kraft som Picassos verk utstrålade. Att sedan hela scenen fungerade som en ofrivillig installation, där alla visste vad som dolde sig bakom skynket gjorde ju bara saken bättre.
bild, Guernica (1937), pablopicasso.org
