Surt sa räven om Falun
Det är säkert inte bara jag och skidnationen Norge som vet att längdskidåkningens essens från VM och OS är stafetterna (och då talar vi inte om nymodigheter som sprintstafett).
När Calle Halvarsson på sista sträckan återigen möter Petter Northug måste ju svensken veta att det är övriga världen mot Norge som gäller. Norge får inte vinna igen. Varför ställer sig inte Calle stilla vid sidan av spåret om så nödvändigt och testar Northugs nerver? Mig hade det inte gjort något om Frankrike hade vunnit, bara Norge inte vinner… Petter hade ju rimligtvis till slut varit tvungen att åka för fullt för att besegra fransosen. Då hade Halvarsson haft en norsk rygg att gå på. Petter hade fått dra fram Halvarsson för en gångs skull. Chansen till svensk seger hade i alla fall funnits. Nu fungerade Halvarsson återigen som ett menlöst offerlamm i händerna på skidåkningens grymma överstepräst, Petter Northug.
Men Norge skall inte vara för säkra. Forskning och vetenskap går snabbt framåt; mänsklig kloning är snart möjlig. Det dröjer inte länge förrän vi kan ställa upp med Charlotte Kalla1, Charlotte Kalla2, Charlotte Kalla3 och Charlotte Kalla4 i damstafetten och Johan Olsson1, Johan Olsson2, Johan Olsson3 och Johan Olsson4 i herrarnas dito. Då kan den gapiga kusinen från landet som har vunnit på lotto hälsa hem! Då vinner vi, även om våra åkare skulle tvingas köra ovallat med ohyvlad ekplank under pjäxorna.
Sveriges framtida stafettlag, Charlotte Kalla och Johan Olsson, bilder sweski.com och svt.se
