Den järnhårda lagen
Lagen för resursallokering i en privatkapitalistisk marknadsekonomi är järnhård. Resurser allokeras inte efter behov, utan det är köpkraften som styr var resurserna hamnar. De fattiga i världen dör i sjukdomar som ofta skulle vara enkla att bota, men de har inga pengar, alltså blir de ointressanta för de profitsuktande läkemedelsbolagen.
Men det är väl bra med kapitalism? Vi i västvärlden lever ju gott i en kapitalistisk världsordning.
Att låta oss i de rika länderna avgöra om det ekonomiska systemet är gott eller inte, är som att fråga det mätta lejonet på savannen om han är nöjd med situationen. Jag tror inte att lejonet och den jagade antilopen har samma syn på naturens ordning. Det borde vara de tiotusentals fattiga barnen som dör varje dygn, året runt, på grund av hur ojämlikt resurserna fördelas i världen, som avgör om systemet är gott eller ont.
Det sjukvårdssystem som är mest renodlat privatkapitalistiskt i västvärlden är USA:s. Det är minst trettio procent dyrare än det svenska (som andel av BNP), men lämnar ändå en stor andel av den amerikanska befolkningen utanför. Det finns områden i USA där den fattiga befolkningen har en barnadödlighet som kan jämföras med ett U-land.
Sverige har varit unikt, vi var kanske det enda landet i världen där det inte gick att avläsa ett barns socioekonomiska situation i barnets hälsostatus. Men med några borgerliga regeringsår till, så är säkert ordningen återställd; det kan ju inte vara rätt att mindre bemedlade föräldrars barn skall vara lika friska som rika föräldrars. Det måste finnas incitament i ett samhälle; hur går det annars?
