Jag läser om klass igen
Jag fortsätter att läsa om klass ur ett arbetarklassperspektiv. Nyss läste jag ”Yarden” av Kristian Lundberg. Och om den romanen var skarp, blankpolerad och sparsmakad som ett samurajsvärd, är den roman jag nu har läst, ”Thick as a brick,” av Micke Evhammar, mer som ett köksbordssamtal en sen natt efter en flaska vin. Här blandas medelålders floskelfylld sentimental gnällighet: ”vad blev det av vårt liv”, med en ibland klarsynt klassanalys. Där ”Yarden” var ett manifest för revolution är ”Thick as a brick” en elegi över en avradikaliserad arbetarrörelse. Vad hände med Sverige när Portalparagrafen togs bort ur Socialdemokratins partiprogram. Vad blir kvar av utopin när inte längre målet om att produktionsmedlen skall ligga i hela folkets händer finns kvar?
Romanernas olika perspektiv, tror jag, har sitt huvudsakliga ursprung i huvudpersonernas ställning på arbetsmarknaden. ”Yardens” huvudperson kan karaktäriseras närmast som en okvalificerad ”daglönare”, längst nere i klasspyramiden, medan huvudpersonen i ”Thick as a brick” är en yrkeskunnig byggnadsarbetare, en relativt välbetald hantverkare. För den ene är tanken på en revolutionär omdaning av samhället en realitet, för den andre räcker det med en radikaliserad socialdemokratis reformistiska samhällsomvandling.
Micke Evhammars roman, ”Thick as a brick”, kan sammanfattas i ett par nyckelmeningar. ”Det är en ständig kamp. Kom ihåg det grabben. Vi får ingenting gratis”. ”Vi håller på att bygga framtiden och ingen jävel ska få komma och ta den ifrån oss”. Orden är uttalade av huvudpersonens far, arbetaren, fackföreningsmannen, partimannen. Faderns ord är med dagens bakgrund ett eko från en svunnen tid, då arbetarrörelsen var subjektet i den samhällsomvandling som pågick. ”Samhällsbygget” var ett kollektivt projekt där arbetarklassen var motorn.
Romanens huvudperson lever i en annan tid än fadern. Det som nu återstår är det privata projektet, det som finns kvar när arbetarklassen förlorat det primära inflytandet över samhällsbygget. Detta återspeglas i följande citat: ” Hur mycket tomhet ryms det i ett normalstort, standardiserat svenskt kök”? ”Hur många ord kan uttalas utan att någonsin möta varandra”.
Visst lever vi i en småborgerlig tid. En tid då vi fyller det tomrum, som det gemensamma politiska projektet lämnade, med köksrenoveringar, shopping, semesterplaner, mode och smink. Var och en sin egen lyckas smed. Livsprojektet blir att putsa på bilden av sig själv och sina närmaste.
Det som på något sätt åstadkommer att huvudkaraktären i Evhammars roman kommer på banan igen, efter en rad personliga nederlag, är att han får en viktig och utmanande arbetsuppgift. Han skall bygga en mycket konstfärdig grind i storformat. Det symptomatiska för tiden är att det inte handlar om ett arbete för samhällets gemensamma bästa. Det skulle ju till exempel kunna ha varit en grind till en allmän park, istället är det en grind till en privat villaträdgård i en fashionabel villaförort. Hur det går skall jag inte avslöja här. Ni får läsa själva. Romanen är väl värd sina läsare, även om jag inte tycker att den når sådana höjder som ”Yarden” av Kristian Lundberg. Detta gäller framför allt på den språkliga sidan.
