Jämlikhetsanden
Jag läser i tidningen att den brittiska organisationen Oxfam uppger att den rikaste procenten av världens invånare snart äger mer än vad de resterande nittionio procenten gör tillsammans och jag förstår att denna uppgift har gett upphov till en het debatt. Denna tid vi nu lever i tycks allt mer likna skiftet arton-/nittonhundratal med närmast gränslösa klasskillnader. Texten nedan skrevs 2010, men är tyvärr lika aktuell idag.
Den brittiske professorn Richard Wilkinson har tillsammans med forskaren Kate Pickett skrivit boken ”Jämlikhetsanden” (The Spirit Level). Kring denna bok står en het debatt i vårt land just nu. Som bandhundar skäller borgerligheten på författarnas teorier och slutsatser. Vad är det då för fruktansvärda, omstörtande tankar som presenteras i boken? Jo, på grundval av mer än trettio års forskning kring vad ojämlikhet gör med samhällen presenterar författarna tesen att jämlika samhällen producerar mer livskvalitet än ojämlika, bland annat genom att folkhälsan blir högre och brottsnivån blir lägre. Blev ni inte upprörda över denna fruktansvärda slutsats?
Nej, jag har också svårt att se vad det är som är så upprörande med detta. Man måste nog vara en inbiten borgare för att känna hur skräcken kyler ryggraden när man smakar på ordet ”jämlikhet”. Minns att franska revolutionens paroll var: ”frihet, jämlikhet, broderskap”. Men då var det borgerlighetens krav gentemot den överordnade adeln som stod i centrum. Den franska revolutionen var borgerlighetens revolution. Först med Pariskommunen, 1870, kom de proletära massornas krav att kanaliseras. Jag behöver väl inte tillägga att Pariskommunen dränktes i blod, då de härskande klasserna slog ner revolutionen. Nog om detta.
De senaste trettio åren har vårt samhälle präglats av en alltmer galopperande ojämlikhet. Arbetarklassen har lämnats på efterkälken i den samhällsomvandling där privatisering och avreglering är nyckelbegrepp. Den typiske borgaren vill ha välfärd, men är inte villig att betala för någon annan än sig själv och sina närmaste. ”Solidaritet; vad hette det sa du”? ”Solidaritet; vad betyder det”? ”Ah, glöm det, jag vill inte veta”. ”Det låter inte trevligt alls”. ”Uj, vad otrevligt det värkte till i plånboken”.
Visst, det gör ont när illusioner brister. Inte ens myten om att den sociala rörligheten är större i den privatkapitalistiska marknadsekonomins drömland USA, än i den förstelnade ”sosseekonomins” Sverige, undgår boken att punktera. Det är lättare att göra en klassresa nerifrån och upp i historiskt jämlika länder som Sverige, än i ojämlika som USA. Smaka på den!
I radions P1, i programmet OBS, lyssnade jag på Lena Halldelius utmärkta inlägg i debatten. Hon är docent i praktisk filosofi vid Malmö Högskola och drev en vänsterståndpunkt. Men det jag fäste mig vid var en referens till författaren, feministen och filosofen, Mary Wollstonecraft (1759-1797). Wollstonecraft hävdade att utan jämlikhet finns inget samhälle, bara herrar och tjänare. Umbäranden är illa nog, men underordning är värre. Ojämlikhet korrumperar både fattig och rik, fångar alla i en frihetsberövande dynamik av dominans och förödmjukelse, falsk stolthet och skam.
Vilken salva! Vad har jag att tillägga efter den bredsidan; ingenting, i alla fall inte just nu. Jag packar ihop min lilla bordskanon, tar med mig ammunitionen bestående av ettöres smällare och smyger tyst iväg innan krutröken skingras.
bild, Mary Wollstonecraft, wikipedia.org
