Sorg
Jag läste med stor sorg om hur det stod till med Michael Schumacher nu ett år efter skidolyckan. En skidolycka, efter att år efter år, varv efter varv, susat runt banor världen över med en tjutande F1-motor bakom ryggen i närmast överjordiska hastigheter, en skidolycka, så banalt. Nu genomgår Schumi och hans närmaste den tuffaste matchen. Ett år efter olyckan kämpar den gamle mästaren med att kunna sitta upp. Ett år efter olyckan känner han nu igen sin fru och sina barn, enligt vad jag läste. Jag tänker på den störste i F1-historien och minns honom i täten i den röda Ferrarin med en tre och en halvliters V-10 som skjuter på där bakom. Episkt!
Här nedan kommer en några år gammal text som får fungera som en hyllning till mästaren
bild, Michael Schumacher, masterherald.com
Jag har följt F1 med stort intresse sedan början av 1970-talet. Ronnie Peterson var en av min barndoms och ungdoms stora idoler. I många år har jag kunnat följa loppen via television, men i år tog det nöjet slut, då en kanal som jag inte har i mitt kanalutbud tog över sändningarna. Jag är nu återigen hänvisad till att på ett större avstånd följa motorcirkusen. När jag började följa F1 sändes det inte på televisionen, utan jag läste med glupande intresse Ronnie Petersons krönikor i tidskriften Teknikens Värld. Så egentligen är jag tillbaka vid utgångspunkten och kanske är jag ganska nöjd med detta. Jag måste erkänna att efter att ha fått uppleva den enastående epoken Michael Schumacher har en viss mättnad inträtt. Jag får väl försöka väcka aptiten igen genom att skoja med F1!
Utvecklingstakten inom motorsportens kungaklass är enorm. Men under de senaste åren har det på förarsidan tagits ett steg tillbaka i utvecklingen. För att ”bevisa” detta tar jag föga fantasifullt till de gamla vanliga metoderna som ständigt används när det gäller att analysera skeenden inom F1. Ja ni har säkert redan gissat rätt, det är Hegels dialektik och Darwins utvecklingslära jag kommer att använda.
Utgår man från Darwins utvecklingslära har det skett en snabb utveckling inom förarsläktet. I F1:s urtid fanns Vittorio Brambilla, även kallad ”Gorillan från Monza”, en förare med en rå och brutal körstil, som i sina bästa stunder kunde ta sig fram stödd på knogarna utanför sin bils sittbrunn. Några decennier senare hade skapelsens krona intagit depån. Jag talar givetvis om ”den tyske skomakaren”, som utklassade allt annat i sin bil och som utanför bilen gick upprätt, med rak rygg, utan balansproblem. Nu när Skomakaren har dragit sig tillbaka, trodde många att finländaren Kimi skulle ta över. Utvecklingsmässigt är det en tillbakagång, då Kimi bara är förmögen att gå upprätt, i perioderna mellan sina frekventa barrundor. Barrundorna tillbringar han till stor del i ryggläge med slutna ögon.
Analyserar man förarutvecklingen i F1 med hjälp av Hegels dialektik framträder följande bild. Förarna kan indelas i två typer: Tesen, som kännetecknas av förare med taktisk och strategisk intelligens. Förare som kör med hjärnan. Antitesen, som kännetecknas av förare som alltid i alla situationer försöker vara snabbast. Förare som kör med hjärtat. De yppersta exemplen på förare enligt de två linjerna, är för Tesen: fransmannen Prost och för Antitesen: brasilianaren Senna.
Så hände det som alla trodde var omöjligt, på nittiotalet trädde ”den tyske skomakaren” in på banorna. Han blev en Syntes mellan Tesen och Antitesen. Historiens störste racerförare hade gjort entré.
Nu när Skomakaren har dragit sig tillbaka känns helt plötsligt årets F1-säsong lite grå och trist. Utvecklingen på förarsidan har retarderat både enligt Darwin och Hegel. Men nu när tävlingarna har kommit till Europa, sitter man väl snart framför TV:n igen och stirrar på Tesen och Antitesen och visst kommer man att sakna Syntesen, men så länge de röda bilarna finns kvar är man torsk på F1.
