Århundradets sommar
I min ungdom gillade jag tjocka böcker. Jag hade framtiden för mig och kunde leva i långa berättelser. Nu när jag är äldre känner jag att det är så många böcker jag måste hinna med. Tiden är utmätt. Nu står min håg till tunna böcker och jag kan komma på mig själv när jag läser att jag redan tänker på nästa läsupplevelse.
Men nu har jag läst en bok som jag hoppades aldrig skulle ta slut, vilken läsupplevelse! Det var som förr i tiden, helt uppslukad av en berättelse som man vill njuta av länge, och som så ofta är det så att verkligheten överträffar dikten.
Vad är det då jag har läst? Jo, jag har läst ”Århundradets Sommar 1913” av Florian Illies. Är det en roman? Nej. Poesi? Nej, inte det heller. Facklitteratur? Icke. Det är en berättelse om ett visst år. Året är märkesåret 1913. Året innan en borgerlig värld gick under i det första stora världskriget. Historien skildrar vad kungligheter, politiker, revolutionärer, men framförallt de stora europeiska kulturpersonligheterna (författare, konstnärer och tonsättare), hade för sig detta år. Författaren har fått sin historia genom att studera historiskt material. Sedan följer man som läsare alla dessa människor månad för månad tills året är slut.
Hur är boken skriven? Ja, tänk er en bok som är skriven av Claes Hylinger, John Kennedy Toole och Fritiof Nilsson Piraten tillsammans. Kan det bli bättre? Så roligt har jag inte haft sen Margaret Thatchers begravning….. Usch, jag är en så dålig människa. Jag tar tillbaka vad jag nyss skrev. Så roligt har jag inte haft sen – ja, jag vet inte när. Jag får tacka min gode vän bilarbetarn, som gav mig boken, för denna läsupplevelse.
Kan jag då komma med någon form av negativ kritik efter allt det positiva jag har skrivit? Ja, det är inte mycket av ekonomiska, politiska och sociala strukturer i skeendet som beskrivs. I stort sett allt är väldigt personcentrerat och knutet till de härskande klasserna. Om den fjättrade jätte som snart kommer att spränga sina bojor? Ingenting. Men det är symptomatiskt för tiden. Den arbetarklass som bar samhällsbygget på sina axlar och som gav bokens huvudpersoner möjlighet att leva sina privilegierade liv skulle få vänta några år till innan den träder in som politiska subjekt på den politiska arenan.
En tanke slår mig nu när jag skriver om boken: man kanske inte skall förbanna livet för att man föddes till en medelmåtta, när man läser hur alla dessa genier levde sina liv. Satan, vad de betedde sig. Livet blir inte riktigt det samma efter att jag har läst Illies bok. Försök att se en målning av Gustav Klimt, eller försök att läsa en dikt av Georg Trakl, som om du inte hade läst ”Århundradets sommar”, det är nog stört omöjligt.
Citat ur boken, (sid 93):
”Gustav Klimt, femtioett, bor fortfarande hemma hos mamma. Efter frukosten åker han ut till Fieldmuhlgasse 11. Där målar han och där lever han, på dörren har han skrivit G.K. med krita och ”Knacka hårt”. Överallt på golvet ligger det skisser, överallt står stafflier med linnedukar. När han anländer om morgonen väntar kvinnorna redan utanför dörren, de längtar efter att klä av sig för honom. Medan han står där framför duken har han ett halvt dussin nakna kvinnor omkring sig. De släntrar, slappar, latar sig, tills han med en kort nickning kallar en av dem till sig. Han är naken under sin vita målarrock.. Det är för att han skall slippa slita av sig en massa kläder när en modell har intagit en extra förförisk ställning och lusten blir för stark. Men han är alltid tillbaka hos mamma i god tid till middagen, eller också går han på teater med Emilie Flöge. När Klimt dör väcker fjorton av hans före detta modeller faderskapsmål.”
Citat ur boken, (sid 94):
”Georg Trakl våren 1913, det är ett drama av ett alldeles eget slag. Hur han som i trans snubblar omkring här i tillvaron, bara till hälften född, säger han till en vän. Han super upp sina pengar, tar Veronal och andra tabletter och droger, super ännu mer, rasar, skriker som ett barn, älskar sin syster, hatar sig själv för det och hela världen också. Han försöker bli apotekare. Det blir ingenting av det. Han försöker leva normalt. Det går förstås också om intet. Och däremellan skriver han de vackraste, mest förfärliga dikter. Och brev som detta: ”Jag längtar efter den dag, då själen inte längre vill bo i denna osaliga kropp, förpestad av tungsinne, då den bestämmer sig för att lämna denna föraktliga varelse av avföring och förruttnelse, som bara är en alltför sann spegelbild av ett gudlöst, fördömt århundrade.” Det är ett brev till Ludwig von Ficker, Trakls mecenat, ställföreträdande far, ja vän, om man nu kan ta det ordet i sin mun när det gäller Trakl. Hans förläggare också, för det är von Fickers tidskrift Der Brenner som först publicerar Trakls förtvivlade litanior. Utan hopp och utan mål irrar Trakl mellan tre platser. Salzburg är ”den murknade staden”, Innsbruck den ”råaste och tarvligaste staden”, Wien, slutligen, ”skitstaden”. Österrike, en avskyns Bermudatriangel. På tåget kan han inte sätta sig för då får han en människa mittemot, och det står han inte ut med. Därför gungar han alltid i gången, skyggar med blicken, jagad. Om någon tittar på honom börjar han svettas så mycket att han måste byta skjorta bär han kommer hem.”
Bild, ”Århundradets Sommar”, Florian Illies, sverigesradio.se
