Sorgegondol
II (strof 2)
Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det
plötsliga draget.
Utanför på vattnet visar sig sopgondolen paddlad av två
enårade banditer.
Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de
borde skickas
till mineralogiska institutionen i Padova för analys.
Meteoriter!
För tunga för att vila, de kan bara sjunka genom
framtiden ända ner
till brunskjortornas år.
Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.
Tomas Tranströmer ur diktsamlingen Sorgegondolen (1996)
Den historiska bakgrunden till Tranströmers dikt är att vid årsskiftet 1882/1883 besökte Liszt sin dotter Cosima och hennes man, Richard Wagner, i Venedig. Wagner dog några månader senare. Under denna tid komponerade Liszt två pianostycken som publicerades under titeln ”Sorgegondol”.
Det som jag har fastnat för i ovanstående dikt är ackorden ”som är så tunga att de borde skickas till mineralogiska institutionen i Padova för analys”. Det är ju inte varje morgon näktergalen sjunger i öronen när man stiger upp. Ibland, kanske alltför ofta, hör man istället de tunga ackorden, när man sätter fötterna på sovrumsgolvet och sedan reser sig för att ta sig an en ny dag.
