Robotar och vildsvin

 

Jag har blivit sängliggande en tid på grund av en skada och då får man möjlighet att fundera. Antingen kan man tänka på vår fula, förvridna och sjuka samtid, eller så kan man tänka på….. – svensk glaskonst! Jag tänker helst på det sistnämnda. En anledning kan ju vara att min tradition att varje sommar besöka det svenska glasriket av olika anledningar har brutits de två senaste åren.

 

”Glasriket”? Ja, man kan ju fråga sig om vi ens har kvar ett glasrike nu när vi lät en dyrkad entreprenör lägga ner vår svenska kronjuvel till glasbruk. Orrefors finns inte längre; smaka på den: ORREFORS FINNS INTE LÄNGRE!

 

Jaså, ingen bryr sig? Varför i helvete skall vi ha hundratals JAS-plan när vi inte har något att försvara? Vi är ju helt kulturlösa. Vi är som en hop drogade ungar i alla åldrar som rasar runt på ett USA-ägt köpcenter där allt kostar en spänn. Först till kvarn får först mala. Var ligger kassan?

 

Nog med magsurhet nu, bättre att fundera på en glasutställning jag såg på Glasmuseet i Växjö 2010. Nedanståend text skrev jag då. Håll till godo!

 

 

bild, smalandsmuseum.se

 

 

 

Det jag har sett hittills av Uvesten är något av Bertil Vallien ”light”. Jag vill få en bekräftelse på hur fel jag har haft.

 

Ovanstående skrev jag när jag planerade sommarens utställningskarta. Och hur fel hade jag inte. Jag kunde lika gärna ha skrivit att Nick Cave är något av Snoddas light. Då menar jag inte att Bertil Vallien är glasets Snoddas. Uj, uj, vad komplicerat detta blev. Det är bäst jag går vidare innan jag gör bort mig mer.

 

Jag har sett en utställning med konstglas av Claes Uvesten på Glasmuseet i Växjö, vilken går under namnet  ”Robotar och vildsvin”.

 

Människan är människans varg har det sagts och detta äger i allra högsta grad sin giltighet. Idag kan vi fylla på med en ny utsaga om människan: människan är människans gud. Vi kan snart skriva en ny skapelseberättelse – vår egen – där människan har gått från objekt till subjekt. Och jag kan nästan garantera att någon vila på sjunde dagen finns det inte tid till, när bränslet i vår civilisation nu heter girighet.

 

Hade jag varit yngre hade jag tänkt på Ridley Scotts film ”Blade Runner”, där robotarna, maskinerna, hade blivit så förmänskligade att de utgjorde ett hot mot skaparna – människan. Nu är jag dock lite äldre och i filmens värld är det snarare ”Frankensteins monster” som dyker upp i hjärnan. Första gången jag såg denna film som liten grabb, blev jag så fullkomligt skräckslagen att jag sedan inte kunde sova på hela natten. Och visst är det lite av samma känsla som Uvestens utställning framkallar. Om inte med ren skräck, så är det med en obehagskänsla, som man möter Uvestens objekt. Uvesten arbetar som en dagens Doktor Frankenstein, inte med likdelar och sytråd, han skapar istället konstgjort liv med glasmassa, gjutformar, metall, elkablar och datorer. Förresten, är det längre ”konstgjort” liv? Kanske är bara ”liv” en mer adekvat beteckning för de skapade varelser, vars ögon jag stirrar in i för att försöka utröna vad det är som gör oss mänskliga. Jag frågar mig, likt Primo Levi i hans skildring av helvetet i nazisternas utrotningsläger: ”Är detta en människa”?

 

Är det inte nazismens övermänniskoideal de utstrålar, Uvestens figurer. De är så bildsköna, ja närmast grekiskt perfekta, men med en så kylig aura att jag som betraktare fryser till av obehag. Var det inte dessa mänskliga robotar, klädda i svarta uniformer, som hade kunnat vinna kriget åt Hitler. Då fanns inte teknologin, nu finns den snart. Den värnpliktiga soldaten, oöverträffad när det gäller att försvara sitt hemland, sin hembygd, sin familj och sin ideologi, men i sin skröplighet närmast oduglig för världsherravälde, kolonialkrig och profitjakt. Är det inte därför vi i vårt land har lämnat det folkliga värnpliktsförsvaret till förmån för yrkessoldater. Nästa steg är väl teknologiskt skapade robotsoldater.

 

”Robotar och vildsvin” är en utställning som kommer att sitta kvar i minnet mycket länge, kanske för alltid.

 

 

 

bilder, waldemaringdahl.blogspot.se

 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0