Vänta på mig
Vänta på mig, så vänder jag åter.
Men du måste verkligen vänta.
Vänta, när höstregnen för med sig vemod.
Vänta, när snön yr,
vänta, när det är varmt,
vänta, när andra inte väntar, eftersom de har glömt gårdagen.
Vänta, när breven inte kommer från fjärran platser,
vänta, när alla andra har tröttnat på att vänta tillsammans med dig.
Vänta på mig, så vänder jag åter.
Önska dem inte välgång,
de som är övertygade om att det är dags att glömma.
Låt min mor och son tro att
jag inte längre finns,
låt vänner tröttna på att vänta.
De kommer att sitta vid brasan och dricka beskt vin.
Till minne av min själ…
Vänta. Ha ingen brådska att dricka med dem.
Vänta på mig, så vänder jag åter
för att trotsa döden.
Låt dem som inte väntar på mig säga:
”Han hade tur.”
De kommer inte att förstå hur du, mitt i elden,
genom din väntan räddade mig.
Hur jag överlevde vet bara du och jag
- du visste helt enkelt hur man väntar
som ingen annan.
1941
Konstantin Simonov (1915-1979), efter James F. Gebhardts prosatolkning.
Dikten ovan blev mycket läst och älskad under kriget och är fortfarande en av de mest kända dikterna på det ryska språket.
Konstantin Simonov var en berömd sovjetisk författare som tillbringade ”det stora fosterländska kriget” med att som krigskorrespondent förflytta sig från det ena sovjetisk-tyska frontavsnittet till det andra, medan han för att stödja krigsinsatsen skrev både poesi och prosa såväl avsedd för soldaterna som civilbefolkningen.
Konstantin Simonov, wikipedia.org
Hur länge skall vi vänta på en tid då vi arbetar, äger och styr tillsammans? Hur länge skall vi vänta på en tid utan över- och underordning? Det undrar jag.
