En legendarisk revolutionär
Jag har just läst ut den franske historikern Pierre Broués stora biografi, nästan tusen sidor, över Leo Trotskij (1879-1940), så nu jag är rejält Tröttskij. (Ujj, ujj, ujj, vilket dåligt skämt. Nu får det vara ransonering på sådana ett tag).
Det går inte att tala eller skriva om Trotskij utan att Stalin dyker upp. Stalin besegrade Lenin, Trotskij, partiet, ja till och med revolutionen, när den siste bolsjeviken sköts i en av hans källare. Stalin var en tragedi för drömmen om ett rimligare samhälle, där vi äger och arbetar gemensamt.
Jag slås av hur Trotskij, som ändå skapade och ledde Röda Armén, som under inbördeskriget åkte omkring i det väldiga Ryssland på sitt tåg och eldade massorna, arbetare och bönder, att ta upp kampen och försvara revolutionen, både mot den gamla ryska eliten och i stort sett alla de västliga stormakterna som kastade sig över landet, bemötte Stalin så naivt i den politiska kampen. Trotskij, som en intellektuell ut i fingerspetsarna, trodde på det skrivna ordet. Han skrev och skrev, politisk teori, medan Stalin byggde allianser med andra inflytelserika revolutionärer. Stalin utnyttjade till och med den döde Lenin mot Trotskij. Lenin som hade varnat för Stalins maktambitioner. Stalin hävdade att Trotskij svek arvet från Lenin. Allianser eller inte, till slut var det ändå det råa våldet och maktambitionerna som var kärnan i Stalin. Han svek alla allianser och med tiden fanns det i stort sett inga av de ursprungliga revolutionärerna kvar. De hade alla avrättats på order av Stalin. Trotskij, själv i landsflykt i Mexiko, slutade med en ishacka i huvudet, mördad av en av Stalins agenter.
Läser man andra europeiska politiska skrifter från tiden är det frapperande att se hur ofta arbetarrörelsens högerflygel och borgerligheten stödde Stalin mot Trotskij. Stalin stod för ordning och reda och i alla fall något slags arv från det gamla samhället, medan Trotskij var den farliga revolutionären som ville sprida den proletära revolutionen runt världen i en total samhällsomvandling.
Vad jag tycker om Broués biografi? Den är gedigen och relativt enkelt skriven. Jag har läst ganska mycket politisk teori kring Ryska revolutionen och den kan vara ganska rejält snårig och abstrakt. Men man måste vara historisk kunnig för det är förvånansvärt lite om det historiska skeendet, Broué koncentrerar sig mycket kring det politiska spelet.
Bild, bokus.com
