Store Prinsen
Egentligen borde jag väl inte skriva om Prince (Prince Rogers Nelson, 1958-2016); han var aldrig min favorit, eller egentligen, han blev aldrig min favorit, trots att jag i början av åttiotalet läste en recension i Aftonbladet av hans album Purple Rain, där artisten Prince beskrevs som 1980-talets Chuck Berry. Åttiotalets Chucken, den utsagan satt som en spik i pannan på mig och jag försökte verkligen lyssna in mig på Prince. Jag försökte tillägna mig honom, men det gick aldrig. Såret i pannan läkte fort.
Efter Prince överraskande och alltför tidiga död har jag återigen börjat tänka på honom som artist och jag har fått rikliga tillfällen att lyssna på hans gamla låtar och det finns en del som glänser som guld. Mina tre favoriter får bli: Purple Rain, Kiss och Cream.
En jämförelse med den andra samtida superstjärnan, som också fick en alltför tidig död, Michael Jackson (1958-2009), utfaller till Prince fördel. Prince: mer rock´n´roll än Jackson. Men överlägset mest rock´n´roll : Chuck Berry!
