Hemmablind
Jag får väl skylla på hemmablindhet, men jag hade aldrig varit och beskådat Ostindiefararen. Visst har jag sett den på avstånd, men trots att den ligger förtöjd i mina hemmakvarter har det aldrig blivit av.
Den ”riktiga” Ostindiefararen Götheborg byggdes i Stockholm 1738. Skeppet hann med tre resor till Kina för Ostindiska Kompaniets räkning innan det i september 1745 gick på grund i Göteborgs inlopp inför ögonen på ankomstkommittén. Skeppet sjönk med sin dyrbara last som dock till stora delar senare bärgades. Alla ur besättningen verkar ha överlevt olyckan.
Dagens Götheborg är en kopia av det ursprungliga skeppet, dock med de modifieringar som tiden kräver. Götheborg byggdes i Göteborg under nio års tid med handsmidda spikar, handgjorda block och handslaget tågvirke. 1000 ekstockar och 5 mil fura bildar ett skepp om 58,5 meters längd och 11 meters bredd.
Jag läste att Ostindiefararen Götheborg som ägs av en privat stiftelse nu var till salu som vilken vara på marknaden som helst. Det kändes lite i hjärtat att skeppet som nästan har blivit en del av staden nu kanske skulle försvinna. Det är inte första gången som det har visat sig att privata intressen i kultursfären saknar den uthållighet som krävs (Konstmuseet Rooseum i Malmö är ett annat exempel). Så nu var det dags att se skeppet i verkligheten där det ligger förtöjt i hamnen på Norra Älvstranden, innan det eventuellt försvinner.
Visst är det en imponerande skapelse när man står på kajen och beskådar skeppet, men ändå går mina tankar till dåtidens sjömän, hur modiga var de inte. Mitt ute på Atlanten i hård vind måste det stolta skeppet ha känts som en mycket utsatt och sårbar plats att vara på. Tänk att klänga omkring i riggen i storm! Hemska tanke.
Masterna måste väl vara förkortade? Jag tycker att det verkar saknas en mittendel.
En blivande groggveranda åt grosshandlare Erik Riking von Knolletott?
