dixistadelmann.se

Journalisten Stig Fredrikson har återigen kommit med en ny bok om Ryssland. Boken har titeln: ”Boris Jeltsin”. Jag kommer inte heller att läsa denna bok av Fredrikson. Varför skulle jag det? Jag vet ju redan hur han kommer att behandla sitt ämne. Det är märkligt hur lika de svenska journalisterna är i sina tendentiösa beskrivningar av vad som händer i Ryssland.

Hade Fredriksons bok om Jeltsin tagit upp vad den kände ryske historikern Roy Medvedev beskriver i sin bok ”Kapitalism i Ryssland?”, då hade jag läst den. Medvedev menar att två miljoner ryssar dog en för tidig död till följd av svält och sjukdomar under det brutala införandet av chockkapitalismen under perioden 1991-1995.

Fredrikson vill ärerädda Boris Jeltsin. Hur kan man göra det? Jeltsin skickade stridsvagnar för att skjuta sönder det demokratiskt valda parlamentet. Han vann valet 1996 genom systematiskt valfusk. Inom parentes kan jag tycka att begreppet valfusk har blivit märkligt använt. Vinner den väststödda kandidaten är det aldrig valfusk, hur än valet har gått till. Förlorar däremot den väststödda kandidaten är det per definition valfusk. Jeltsin delade ut landets rikedomar till oligarkerna medan vanligt folk förlorade sina besparingar.

Själv minns jag hur denna oroliga tid i Ryssland rapporterades i svensk media. Jag satt och såg på TV hur Jeltsins kravallpolis gav sig på demonstrerande gamla kvinnor (och även en del äldre män, även om den generationen män var fåtalig efter kriget). Detta övervåld motiverades med att babushkorna var så provocerande fula i munnen mot polisen. Det var väl svårt, antar jag, att pådyvla åldringarna förmågan att använda våld mot vältränade unga kravallpoliser. Tanterna och gubbarna fick sig i alla fall ett rejält kok stryk. Deras brott? De ville ha kvar någon form av social trygghet.

Det kanske då inte är så konstigt att undersökningar i Ryssland har visat att Vladimir Putin, Leonid Breznev (1906-1982) och till och med Josef Stalin (1878-1953) är populärare än Boris Jeltsin (1931-2007). Personligen kan jag kanske tycka att Jeltsins två miljoner offer inte kan jämföras med Stalins två miljoner terroroffer. Stalin var en satans mördare. Men vad vet jag, jag är inte ryss.

Nej, jag hade absolut föredragit Michail Gorbatjov före Boris Jeltsin, men Gorbatjov utmanövrerades av Jeltsin i ett mycket utstuderat spel och det var sedan det ryska folket som fick lida av detta.

Nedanstående text skrev jag 2010 med anledning av Fredriksons förra bok om Ryssland.

Jag läste för en tid sedan en recension i Dala-Demokraten av Stig Fredriksons bok, ”Daterat Moskva, Rysslands väg leder bort”. Recensionen var skriven av Lena S. Karlsson. Fredrikson som är utrikeskommentator på SVT har rapporterat från Moskva, till och från, ända sedan 1970-talet.

Lena S Karlsson skriver: ”Som så många västerländska bedömare såg Stig Fredrikson positivt på utvecklingen i Ryssland under 1990-talet. Landet tycktes ha slagit in på en väg mot ökad demokratisering, flera oppositionspartier växte fram. Samtidigt upplevde det unga Ryssland ett ekonomiskt uppsving som skapade ett dittills oanat välstånd som gynnade en växande medelklass. Men någonting hände på vägen. Idag, nära tjugo år efter Sovjetunionens sönderfall, har bakslagen blivit alltmer märkbara, Rysslands smekmånad med väst är över”.

Vidare jämför Lena S Karlsson Putin med Mussolini. Ja, det är nästan ingen hejd på allt dåligt som Putin och hans nuvarande Ryssland står för. Det kan vara intressant att se tillbaka på hur Putin en gång kom till makten. Putin var då faktiskt Jeltsins man. Jeltsin, tillsammans med sina liberala proselyter hade delat ut hela folkets egendomar till ett antal allierade affärsmän och ofta hade skumraskmetoder använts, som absolut inte hade tålt någon genomlysning. När Jeltsin sedan drog sig tillbaka lanserades den då okände Putin som hans efterträdare. Villkoret var att Putin lovade att inte lagföra någon ur den ledande klicken för deras skumraskaffärer.

Anledningen till att det idag inte finns någon liberal opposition att tala om i Ryssland, står inte att finna i Putins ofta påstådda repression. Orsaken är istället att det finns ett genuint folkligt hat mot den nyliberala våg, från 1990-talets Ryssland, som slog sönder så mycket av landet och som lämnade en utbredd fattigdom efter sig, samtidigt som ett fåtal blev gränslöst rika. Till de västliga nyhetsbyråernas förtret är det faktiskt så att den enda oppositionen med folklig förankring står det gamla kommunistpartiet för. Det lär dröja länge innan de liberala partierna blir en kraft att räkna med igen, trots det västliga stödet.

Med anledning av vad som skrivits ovan kan det vara värt att studera vad införandet av kapitalism i Ryssland och i de forna ”öststaterna” har inneburit.

Införandet av kapitalismen i dessa områden har givetvis genomförts i ett växelspel mellan de lokala eliterna och ”segrarmakterna” i väst, men det torde stå klart att det vore svårt att överskatta västs inflytande på denna process. Vad var det då för något system de fick i öst? Ja inte var det något ”mjukt” välfärdssamhälle av nordiskt snitt som etablerades, utan snarare en stenhård ”roffarkapitalism” utan socialt samvete. Studerar man ekonomisk och annan statistik blir man mycket överraskad över hur tyst det är om de gigantiska sociala offer som vägen mot kapitalismen har krävt.

För att undvika missförstånd vill jag klargöra att jag inte på något sätt vill argumentera för det gamla sovjetsystemet. Jag tror på en FULLVÄRDIG demokrati som vilar på fyra ben:

1 Politisk demokrati, 2 Ekonomisk demokrati, 3 Mänskliga rättigheter och 4 Social rättvisa.

Nedan följer några belysande citat om utvecklingen i Ryssland och Östeuropa.

”Ryska experter har tidigare beräknat att landet fortsätter att förlora invånare till år 2050, då omkring 100 miljoner väntas återstå. I dag har Ryssland 143 miljoner invånare.
Folkmängden har krympt sedan Sovjetunionens fall, och det har förklarats med en allt svårare ohälsa till följd av växande spritmissbruk, fattigdom och sämre sjukvård".
Källa Moskva (TT).

"Människor är fortfarande missnöjda med levnadsstandarden eftersom vi fortfarande inte kommit ikapp den nivå som landet hade 1989."
Putin i ett tal till nationen, maj 2004.
Källa: G-P, 27/5-2004 (sidan 16).

I Sovjetunionen och Östeuropa levde en av tre invånare, 140 miljoner människor, på mindre än 35 kronor om dagen år 1999. Det är mer än 10 gånger fler än 1989.
Källa The Economist / Metro 990507.

Antalet fattiga i Ryssland, definierat som att leva på mindre än 4 dollar om dagen, ökade från 2 miljoner 1989 till 60 miljoner 1999.
Källa World Development Indicators 1999 / Joseph E. Stiglitz: "Whither reform?: Ten Years of the Transition", 1999, worldbank.org 020705.

Rysslands BNP nästan halverades mellan 1989 och 1999. Under samma period fördubblades dessutom orättvisorna, mätt med Gini-koefficienten.
Källa Joseph E. Stiglitz: "Whither reform?: Ten Years of the Transition", 1999, worldbank.org 020705.

År 1997 var det, av alla f d Östländer, bara Polen som inte hade minskat sin BNP sedan 1989. För de allra flesta var minskningen mer än 10 procent, och för många handlade det om ungefär en halvering - i flera fall betydligt mer än så.

Källa Joseph E. Stiglitz: "Whither reform?: Ten Years of the Transition", 1999, worldbank.org 020705.

Vladimir Putin, wikipedia.org