Gränsen

 

Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen, norra Västerbotten. Vi möttes vid ett tivolis pissränna just när Barnens Dag slukades av Männens Natt. Han verkade vara den tysta, svaga typen, och tycke uppstod. Jag tog med honom hem, och efter att ha utfört vissa tjänster stängdes han bunden in i en ljuddämpad potatiskällare jag använder för sådana syften.

 

Under sex dygn beredde han mig mycket nöje. Liket styckades i lämpliga bitar, plastförpackades och försågs med Konsums prismärkning. Köttet placerades sedan i ett antal fryscharkdiskar i Skellefteå med omnejd.

 

Huvudet behöll jag, det pryder min lilla samling.

 

 

 

Nikanor Teratologen, ur romanen, ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”.

 

 

 

 

 

Har man matsmältning som en kloakråtta och empatisk förmåga som en koncentrationslägervakt har man säkert inga problem med att läsa Teratologens fruktansvärda roman. För oss andra är det svårare. Man frågar sig flera gånger under läsandet: varför står jag ut med detta? Det finns en scen i boken som är bland det jävligaste jag någonsin har läst. Farfar skjuter ihjäl en hel familj som är ute i skogen på promenad. Han avhumaniserar familjen genom att ge dem namn från djurriket: tjuren, kon, kalvarna. Den yngsta ”kalven” ödslar han inte ens en kula på. Farfaderns olycksaliga barnbarn, ”Pyret”, får jaga ifatt barnet, nedlägga det, och sittandes på ryggen skära av halsen på offret. Som läsare invaggas man i händelseförloppet genom att man först tror att det är en älgjakt det handlar om, innan man förstår att det är något fruktanvärt som är på väg att hända.

 

Varför läser man då en sådan bok? Jo, förklaringen är nog att det finns ett starkt sug rakt ner i det svarta helvetet. Han kan verkligen skriva och visst kan man ana en mycket mörk humor hos, Nikanor Teratologen, vem han nu är. Frågorna är bara: varför skriver han något som detta? Och varför läser jag det? Svaren är nog: vi människor är sådana. Vill man förstå människan får man inte sky ondskan. (Det är ju trots allt en skriven text det handlar om, inte verklighet). Ondskan är tyvärr något som är intimt förknippad med oss, likväl som godheten är det.

 

Och frågan som kvarstår efter att man har läst boken är: varför, varför, varför?

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0