Som CH sa
I dagarna är det trettio år sedan Olof Palme mördades. Mordet var en tragedi på alla plan, inte minst politiskt. Texten nedan beskriver översiktligt vad som hände med det socialdemokratiska partiet efter Palmes tid. Den skrevs under Håkan Juholts dödskamp som partiledare.
Olof Palme, wikipedia.org
”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti”. Till sist blev tydligen trycket för starkt och Håkan Juholt tvingades avgå. Hans ”brott”? Han var socialdemokrat! Juholt tillhörde inte den splittrade socialdemokratins vänsterfalang, inte heller den inflytelserika högerfalangen, han var helt enkelt en gråsosse i den breda mittfåran. Men inte ens detta, att tillhöra partiets mitt, var acceptabelt för högerfalangen. Tillsammans med borgerligheten har man redan från det att Juholt tillträdde arbetat för hans avgång. Att en socialdemokratisk ledare är avskydd av borgerligheten är naturligt, så skall det vara, men när det blåser som värst från höger måste partiet sluta sig samman. I samma stund partihögern gör gemensam sak med borgerligheten är en socialdemokratisk partiledare förlorad. Detta är vad som nu har hänt. Juholts situation blev till sist omöjlig.
Mot Olof Palme mobiliserade borgerligheten också sina kampanjer. Dessa misslyckades dock eftersom vi då levde i ett annat samhälle. Socialdemokratin var en bred folkrörelse med hundratusentals medlemmar och sympatisörer. Vi hade en deltagardemokrati där folk i hela landet regelbundet i partiorganisationer samlades runt en kopp kaffe och diskuterade politik. Idag är situationen till stora delar en annan. Deltagardemokratin är i stort sett borta och den har ersatts av en åskådardemokrati. Partier är inte längre folkrörelser utan har förvandlats till toppstyrda kampanjorganisationer som lever upp i valrörelserna. Vanligt folks ”deltagande” i politiken inskränker sig till att konsumera medias rapportering. En media som till stora delar styrs av borgerligheten. Mellan åttio och nittio procent av våra dagstidningar stödjer borgerligheten.
Ibland tror jag att arbetarrörelsens tidningar lades ner med avsikt. Den socialdemokratiska högerfalangen, som har styrt partiet sedan Palmes tragiska död, ville helt enkelt inte bli kritiserad av en fri socialdemokratisk press. Sitt idoga arbete med att föra partiet höger ut ville de sköta i tysthet. Det är bara jobbigt för den högervridna partiledningen att ha en massa aktiva och ofta kritiska socialdemokrater runt om i landet. Det är lättare att hantera en till stora delar opolitisk väljarkår som en gång var fjärde år skall bearbetas i valrörelsen.
Vad jag gnäller om? Vi har ju yttrandefrihet? Visst, Dixi Stadelmann har ju sin blogg. Hade han haft tvåhundra miljoner, hade han kunnat starta en rikstidning och hade han fötts till namnet Dixi Bonnier hade han ägt halva mediasverige. Det är borgerlig yttrandefrihet det! Dixi Bonnier hade skrikit i en jättelik megafon, Dixi Stadelmann ropar genom ett sugrör.
Det är något fel i det socialdemokratiska partiet när ledande företrädare går från partiarbete till näringslivet helt utan komplikationer, som Göran Persson, Pär Nuder och tidigare Jan Nygren gjorde. Under sin statsministerperiod stöddes Göran Persson med sin socialdemokratiska ”lightpolitik” i alla fall periodvis av Per T Ohlsson, politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet. Är det någon som tror att Ernst Wigforss eller Olof Palme hade tagits emot med öppna armar av svenskt näringsliv?
Den dagen man som socialdemokrat förnekar att kampen mellan arbete och kapital är partiets ursprung och den låga som för alltid måste brinna i partiets hjärta, då bör man lämna partiet till förmån för Folkpartiet eller näringslivet.
Vadå? Varför jag inte har skrivit något om Juholts svagheter som partiledare? Det överlämnar jag med varm hand åt media. De tycks ju finna en på gränsen till pervers njutning i detta.
Till och med nu när verkligheten, i form av de frekventa vårdskandalerna med privata vårdgivare inblandade, har givit socialdemokraterna straffspark mot öppet mål, så har partiets högerfalang sett till att socialdemokraternas straffläggare står där helt oförmögen att bara lägga in bollen på grund av sina ihopknutna skosnören. Hur kan ett socialdemokratiskt parti föra i princip samma politik som borgarna när det gäller vinster inom vård skola och omsorg? Va! Jag bara frågar. Nej, i den frågan kan man bara hoppas på att Vänsterpartiet med sin nya partiledare Jonas Sjöstedt får genomslag i debatten. I min värld hade Jonas Sjöstedt kunnat vara en socialdemokratisk partiledare.
