Glaset - vårt kulturarv
Hellre än att leva i mörkret föredrar jag att glänta på dörren till sol och sommar. Ur minnesbanken hämtar jag en glasresa från 2011.
Resan är som bäst när man väl har kommit hem. Då återstår att bearbeta, strukturera och kategorisera upplevelserna så att de blir en del av en själv. Jag är just nu inne i en sådan process efter den årliga resan i glasriket.
Höjdpunkten var nog besöket på det nya glasmuseet i Boda. Det var en härlig odyssé genom den svenska glashistorien som man bjöds på. Mycket av glasobjekten har man ju i och för sig sett tidigare, men när de sammanställs så här, ser man det mesta i nytt ljus. Ändå var kanske historierna kring det gamla glasbruket i Boda det som berörde mest. Vad sägs om den gamle glasblåsaren Albin, som i mitten av 1940-talet fick Patriotiska Sällskapets guldmedalj (fint ska det va), för lång och trogen tjänst. Albin var inte den ”lättimponerade” typen, så när han blev tillfrågad efter några dagar i Boda, varför han inte bar sin fina guldmedalj, svarade han: ”Ja hängde den på suggan. Ja töckte att hon också behövde lite oppmuntran.”
Annars hade Albin en speciell böjelse för pottor. Dessa tillverkade han i alla olika modeller så fort han fick chansen. Vad var glasblåsarjobbet på Boda glasbruk annat än en födkrok; det var på nätterna, när de andra sedan länge hade gått hem för dagen, Albin, ugnen och glasmassan i konstnärlig symbios producerade underbara, obeskrivligt härliga pottor. När den unge dynamiske Erik Höglund dök upp som formgivare i Boda sägs det att han bildade lag med Albin i ”pottseanserna” på nätterna.
Albin har på order av den i glasriket legendariske brukschefen Erik Rosén förärats en skulptur ritad av Bertil Vallien. Den står sedan 1970-talet i parken i Boda.
En annan av de mer färgstarka karaktärerna runt det småländska glaset var Bengt Heintze i Kosta. Jag tog med stor glädje del av Hans-Olof Lundmarks bok, ”Mäster Bengt Glaslegenden” (givetvis inköpt i glasriket). Boken handlar om Bengt Heintze, mästaren i glas på glasbruket i Kosta. När Vilhelm Moberg fyllde 70 år fick han en glasfallos utförd av Heintze i gåva. Följande är en del av Mobergs tackbrev till ”glasblåsarmästare Bengt Heintze”: ”Mitt varmaste tack för Värendsk Glas-Phallos – den present som beredde mig mest glädje vid mitt besök i Växjö nyligen! Den är ju en bild av mina hedniska förfäders Gud, kring vilken de dansade i glädjeberusning och sensuell yra! Denna gåva kommer hädanefter alltid att pryda mitt skrivbord.”
Annars är väl min favoritanekdot ur boken denna: Den gamle kungen var på besök i Kosta 1954.
- Du är inte svensk, sade kungen.
- Jodå, svarade Heintze lite förnärmad. Mer än kungen. Vår släkt kom till Sverige före er!
- Jag menade inte så, sade kungen lite skamset. Du har inget svenskt namn.
Som sagt, han kunde vara rätt bitsk den gode Heintze!
Nedan en vas av Erik Höglund (1932-1998) ur min egen samling. Blå glasmassa med sigill, signerad H761/225. Tillverkad på Boda under 50 till 60-talet. H = Höglund, 761 = modellnummer, 225 = ungefärlig höjd i mm.
