Livet överraskar ständigt
Jag minns inte när jag skrattade sist, har liksom inte funnits någon anledning på sistone. Jag ligger och läser Cormac McCarthys roman ”Guds Barn” och inte väntar jag mig någon humor från den författaren - våld, sorg och smärta är snarare hans domäner - så därför är jag helt oförberedd, ja närmast försvarslös när jag läser ett avsnitt som får mig att bryta samman i ett skrattanfall som får tårarna att spruta. Läs!
”Det påminner mig om det där tivolit dom hade uppe i Newport en gång. Det var en karl där uppe som hade en apa, en gorilla eller vad det var, som var så här hög ungefär. Den var nästan lika lång som Jimmy där borta. Dom hade en sorts boxningsring och så fick man ta på sig boxhandskar och kliva upp i ringen och om man lyckades hålla sig kvar där med apan i tre minuter så fick man femtio dollar.
I alla fall så var jag i sällskap med några grabbar, och dom var på mig och tjatade och tjatade. Jag hade en liten tös vid armen som tittade upp på mig som en klubbad kalv eller nåt. Och så grabbarna som hetsade på. Vi hade nog druckit lite whisky också, jag minns inte. Hursomhelst så tog jag mig en titt på apan och så tänkte jag: Varför inte. Han är mindre än mig. Dom hade honom i en kätting där uppe. Jag minns att han satt på en pall och tuggade på ett rödkålshuvud. Och så sa jag: Ja för fan. Och så räckte jag upp handen och sa till karln att jag skulle pröva på det.
Jaha, och så tog dom in oss bakom ringen och satte på mig handskarna och alltihop, och karln som ägde apan, han sa: Men slå inte till honom för hårt för i så fall blir han förbannad och då kan du hälsa hem. Jag tänkte för mig själv: Äh han försöker bara bespara apan ett kok stryk, det är vad han försöker göra. Försöker skydda sin investering.
Hursomhelst så gick jag fram och klev upp i ringen. Jag kände mig ganska dum med alla mina kompisar som stod där och tjoade och gick an men så tittade jag ner på tösen jag hade med mig och blinkade åt henne och vid det laget tog dom ut apan. Han hade munkorg på sig. Han liksom synade mig. Och sen så ropade dom ut våra namn och alltihop, jag har glömt vad apan hette, och sen så slog den där karln på en stor gonggong och då stegade jag fram och cirklade runt apan. Visade honom lite fotarbete. Han såg inte ut som om han tänkte göra något särskilt så jag körde fram näven och gav honom en sittopp. Han bara tittade på mig liksom. Jaha, och så backade jag och tog sats och drämde till honom igen. Boxade till honom mitt på sidan av huvet. När jag hade gjort det ryckte huvet hans bakåt och han blev liksom konstig på ögona och jag sa: Jaha ja, det här går ju som smort. Nu hade jag dom femtio dollarna som i en liten ask. Jag duckade och trampade runt och skulle just drämma till honom igen men den här gången hoppade han rakt upp på huvet på mig och stack in foten i munnen och slet närapå av mig käken. Jag kunde inte ens ropa på hjälp. Jag trodde aldrig dom skulle få undan apjäveln.”
Cormac McCarthy ur romanen ”Guds Barn”
Hade jag inte vetat att det var McCarthy som hade skrivit ovanstånde hade jag aldrig kunnat tro att det var han. Jag hade snarare gissat på Fritiof Nilsson Piraten i ”Bombi Bitt och jag”.
Hur ”Guds Barn” är som roman? Som allt annat jag har läst av McCarthy (”Blodets meridian” och ”Vägen”): Högsta klass! Men vänta er ingen mer humor i ”Guds Barn”; det är en fruktanvärd historia.
