dixistadelmann.se

Real Madrid blev mästare, igen. Atletico Madrid förmådde inte trampa på marängerna denna gång heller. Trots finalförlusten är Atletico Madrid ett närmast remarkabelt lag i den meningen att man har lyckats ersätta ekonomiska muskler med ett mycket starkt lagspel och trots att spelarmaterialet inte borde räcka till egentligen, lyckas man ändå ofta slå ut de riktiga storlagens miljardbyggen. Men några episkt vackra matcher blir det sällan när Atletico Madrid är inblandade. Man får nog vara fotbollstränare för att kunna njuta fullt ut av deras skickliga försvarsspel. Vi andra som tillhör den vanliga fotbollspubliken uppskattar oftast ett vackert anfallsspel. Därför satt jag igår framför TV:n och saknade Barcelona eller Bayern i finalen. Real Madrid mot något av dessa lag; det hade kunnat bli en episk final.

Texten nedan skrev jag efter finalen i Champions League 2011, då Barcelona vann över Manchester United. Håll till godo.

Hur skulle det ha kunnat gå på något annat sätt? Jag menar, visst är fotbollen ofta väldigt oförutsägbar, men denna upplaga av Barcelona är fotbollens kärleksbudskap till de törstande fotbollsälskarna och hur skulle detta lag då kunna förlora. Ja, Manchester United är ett hårt arbetande lag med spelare vars skicklighet överträffar det mesta, men Barcelona är överjordiska. Jag är tacksam för att jag i denna tid får uppleva fotbollens heliga treenighet Messi, Iniesta och Xavi. Tack!

Men ändå var inte Champions League-finalen i London på Wembley den bästa föreställningen, det var istället första halvleken i Champions League mellan Arsenal och Barcelona. Den måste jag med snart ett halvsekels erfarenhet av fotboll karaktärisera som det mest fantastiska jag har sett i fotbollsväg. Denna halvlek var som ett destillat av alla de positiva egenskaper som kännetecknar fotboll när den är som bäst. Det var en häpnadsväckande snabbhet i spelet, en närmast gränslös skicklighet hos de deltagande spelarna, inte bara de i Barcelona och det fanns en total vilja att vinna som genomsyrade båda lagens agerande. Jag som åskådare drabbades av någonting som inom informationshantering kallas ”information overload”; det gick helt enkelt för snabbt och det var för mycket information för mig att hantera. Min synnerv blev massivt överbelastad. Till slut flöt allt ihop som i en kubistisk oljemålning av Pablo Picasso eller Georges Braque. Det var som om alla planens tjugotvå spelare helt plötsligt hade var sin boll och dessa spelares rörelser på planen under hela halvleken visades momentant i en ögonblicksbild genom kubismens sätt att bryta upp perspektivet och få åskådaren att se motivet från alla håll samtidigt. Spöklikt!

Vadå, om jag sysslar med psykedeliska droger? Inte alls, att se Barcelona spela fotboll är en sinnesvidgande upplevelse som är både ofarlig och helt laglig.

Bild, ”Piano och mandolin” av Braque, eller är det Barcelona som spelar fotboll?