En biodlares död
Lars Gustafssons verk ”Sprickorna i muren” som består av fem romaner som utkom mellan 1971 och 1978 är en del av vår litteraturhistoria. ”En biodlares död” är den sista delen i denna märkliga svit.
Lars Gustafsson (1936-2016) må ha huserat vid ett amerikanskt universitet och därifrån kritiserat det gamla ”sossesverige” från en högerståndpunkt och gör man det blir man aldrig min kompis, men när jag läser dikten som inleder romanen, ”En biodlares död”, är jag redan fast.
- Fähundar! Bödelsdrängar!
Furstliga martermästare!
Har ni inte förstått?
Ni som glödgar tänger över koleld!
Jag är egentligen en åsna!
Med en åsnas hjärta och en åsnas skrik!
Jag ger mig aldrig!
1972: Varma rum och kalla
Och när jag sedan läser Gustafssons avslutning av romanen har jag bara att kapitulera!
”Det som nu händer mig är vidrigt, avskyvärt och förnedrande och ingen ska få mig att acceptera det eller att intala mig att det på något sätt är bra för mig.
Det är avskyvärt att vara utlämnad till en idiotisk blind smärta, till kränkningar, till hemlighetsfulla inre sönderfall, lika idiotiska och oförskämda vilken förklaring de än har.
Det vanliga kätteriet består i att förneka att det finns en gud som har skapat oss. Ett mycket intressantare kätteri är att tänka sig att möjligen en gud har skapat oss och sedan säga att det inte finns något som helst skäl för oss att vara imponerad av det. Än mindre tacksamma.
Finns det en gud är det vår uppgift att säga nej.
Finns det en gud är människans uppgift att vara hans negation.
Vi börjar om igen. Vi ger oss inte.
Min uppgift under de dagar, veckor eller i värsta fall månader som kan återstå är att vara ett stort och tydligt NEJ.”
Bild, svt.se
Likt en torr tvättsvamp som hamnar i vatten, suger Dixi Stadelmann åt sig ovanstående ord. Han säger: NEJ, NEJ, NEJ! Jag är så förbannat trött på: du skall vara glad, göra det bästa av situationen, vara kreativ, vara positiv, inte klaga, puss och kram… Nej, Satan! Jag längtar efter gamla surgubbar som ber själva tiden att fara åt helvete. Och här passar Lars Gustafsson och hans huvudperson i romanen, Lars Lennart Westin, in som hand i handske. Tiden i romanen är nittonhundrasjuttiotalet, en tid då jag själv flöt omkring som i kroppsvarm olja. Hade det däremot handlat om nutiden, kunde också jag ha bett tiden att fara och flyga. Det är väl författarens politiska preferenser som fick honom så kritisk mot det svenska nittonhundrasjuttiotalet. Ett nittonhundrasjuttiotal som var det enda decennium som jag stod ut med.
Varför jag nu läser Lars Gustafsson? Författaren Lars Gustafsson har ju nyligen gått bort och jag fick helt enkelt dåligt samvete över att jag aldrig hade läst honom. Däremot såg jag för länge sedan en svensk film som byggde på hans roman ”Yllet” (1973) och den filmen var helt klart sevärd (Sprickorna i muren, 2003), så jag får nog läsa ”Yllet” också. Och så lät han ju rätt sympatisk med sin västmanländska dialekt och sin varma lite knarriga röst, när man någon gång hörde honom läsa sina texter på radion.
