Om politisk ekonomi
”Inför den höga arbetslösheten reagerar socialdemokratin på ett helt annat sätt än borgerligheten. I sista hand vet denna socialdemokrati att skatter förblir det centrala verktyget för omfördelning. Varje gång det verktyget försvagas - och det är det Alliansen eftersträvar - minskar möjligheterna till utjämning och fler jobb.
Varje seriös idé om full sysselsättning förutsätter att samhällets rikedomar, via skatteintäkterna, kan omfördelas och ge resurser för exempelvis arbeten i den offentliga sektorn såväl som större privat efterfrågan som gör att företag får kunder. Uttrycket ”full sysselsättning” är något mer och djupare än Alliansens ”jobbpolitik”: begreppet full sysselsättning utgår från att makt och resurser i samhället måste omfördelas för att målet ska kunna uppnås.
I Alliansens valmanifest talas det mycket om sunda statsfinanser och ansvar för ekonomin. Det kan låta självklart. Men baksidan av dogmen sunda statsfinanser stavas tyvärr just massarbetslöshet. De senaste veckorna har två nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman och Joseph Stieglitz, varnat de europeiska regeringarna före att de, genom att stirra sig blinda på budgetfrågorna, riskerar att störta ner ekonomierna i en långvarig arbetslöshetskris”.
Ovanstående är skrivet av Göran Greider (2010). Och visst har den gode Greider rätt i sin analys, som i grunden vilar på en vetenskaplig analys av nittonhundratalets störste nationalekonom John Maynard Keynes.
Bild, John Maynard Keynes (1883-1946), wikipedia.org
Den inom nationalekonomin klassiska teorin, som var förhärskande fram till den stora depressionen på 1930-talet, är återigen på väg att återta, eller har återtagit, i alla fall i vårt land, sin position som den teori, efter vilken de nationalekonomiska tankesätten formuleras. Staten skall bedriva en “laissez-faire-politik” som lämnar marknaden i fred. Detta skall medföra att samhällsekonomin hamnar i ett jämviktsläge, där det totala utbudet är lika med den totala efterfrågan. Några långvariga ekonomiska kriser med arbetslöshet, kan enligt detta synsätt inte uppkomma. Arbetslösheten antas bero på att lönerna är för höga, vilket leder till ett utbudsöverskott av arbetskraft. På lite sikt skall detta överskott pressa priset på arbetskraft och jämvikt på arbetsmarknaden skall bli resultatet. Marknadens osynliga hand ger på sikt det bästa ekonomiska resultatet för människorna enligt detta synsätt. Förklaringsmodellen borde ha torpederats för gott av verkligheten, i form av den stora depressionen.
En ny förklaringsmodell lanserades av Keynes. Modellen, en revolution i sig, skulle sedan utgöra grunden för en exempellös ekonomisk och demokratisk expansion under hela efterkrigstiden. Modellen visar att det är orealistiskt att tänka sig att priser och löner är så flexibelt lättrörliga att de skulle återställa en situation med full sysselsättning. Men framför allt sätter modellen sökljuset på efterfrågesidan i ekonomin. Sänkta löner leder till minskad köpkraft, vilket i sin tur medför minskat efterfrågetryck i ekonomin och detta minskar företagens försäljning. Den neråtgående spiralen är etablerad.
Kontentan av Keynes teorier blir att samhällsekonomin, om den lämnas att sköta sig själv enligt vad den klassiska teorin förordar, antingen hamnar i arbetslöshet eller inflation och att den inte utan samhälleligt ingripande kan ta sig ur denna situation. Det är intressant att se att svenska ekonomer, (Stockholmsskolan), som Gunnar Myrdal (1898-1987) och Bertil Ohlin (1899-1979), spelade en viktig roll i detta paradigmskifte.
Keynes teorier legitimerar blandekonomin med ett demokratiskt inflytande på delar av ekonomin. Skatter, offentlig sektor och relativt jämt fördelade inkomster är inte en broms för samhällsekonomin, utan snarare en förutsättning för en långvarig och jämn tillväxt.
Den ekonomiska debatten kan aldrig frikopplas från samhället i övrigt. Den kan aldrig bli en fråga enbart för “ekonomiska” experter. Vilken ekonomisk väg ett samhälle väljer påverkar så grundläggande frågeställningar som ekonomi kontra demokrati och marknadsvärde kontra människovärde
Till sist en liten fundering: varför blomstrar inte landets ekonomi, när vi under de senaste trettio åren i stort sett har givit ekonomisterna allt vad de har velat ha? De har fått avreglering av kreditväsendet, inflationsbekämpning, fast växelkurs (vilken den ekonomiska verkligheten tvingade oss att överge), skattereform, krispaket och EU-medlemskap. Men det är klart, åtgärderna skall ge effekt på sikt, så vi måste ha tålamod. På sikt är det bara en sak som är säker. Vi är alla döda.
