Sauls son
”Sauls son”, (2015), av ungraren Laszlo Nemes, är en ny film som jag har hört oerhört mycket gott om. Finns det något filmpris den inte har fått ännu? Den är svart, hemsk och behandlar ett fruktansvärt ämne. Man får nog ladda och stålsätta sig lite innan man ger sig på den. ”Sauls son” är blivande filmhistoria. Det är jag helt säker på. Regissören är född 1977 och filmen är hans debutfilm. Det låter nästan för otroligt för att vara sant, men så är det.
Ovanstående skrev jag i november förra året. Då hade jag ännu inte sett filmen. Det har jag nu, två gånger till och med. Och har man så höga förväntningar som jag hade är det ofta så att man riskerar att bli i alla fall något besviken.
Låt mig börja med att att slå fast att ”Sauls son” är en riktigt bra film, men ändå inte så bra som den hade kunnat vara. Filmens handling är följande: Huvudpersonen, den judiske ungraren Saul, arbetar i ett Sonderkommando, ett specialkommando, i och utanför gaskamrarna i Auschwitz 1944. Hans arbete tillsammans med de andra fångarna i specialkommandot är att ta emot en aldrig sinande ström av inkommande som dödas genom gasning. Saul och de andra är beordrade att se till att allt går så lugnt till som det kan. Fångarna skall klä av sig och sedan gå in i ”duschrummet” som i själva verket är en gaskammare. Sedan låses dörrarna och gasen släpps på genom tyska SS försorg. Under tiden samlar männen i specialkommadot in kläderna, eventuell medtagen mat och värdeföremål. Detta skall sedan tas om hand av tyskarna. En del av det insamlade kan männen i specialkommandot smuggla undan till sig själva. Det är det ”privilegium” man har under den korta tid som specialkommandot fungerar. Med jämna och korta mellanrum gasas även medlemmarna i specialkommandona ihjäl av tyskarna.
Efter att gasningen är klar sköter specialkommandot om att liken fraktas ur gaskammaren och att kammaren städas. Liken skall sedan brännas och askan gömmas undan. Tyskarna vill dölja spåren efter mordorgierna.
Detta arbete fortgår i en fruktansvärd monoton rytm, ända till Saul hittar en död pojke efter en gasning som han påstår är hans egen son. Huruvida det verkligen är hans son får man inte riktigt veta i filmen, men Sauls hela existens förändras definitivt. Han bestämmer sig för att ge pojken en så värdig begravning som han kan ordna i lägret. I detta ingår att hitta en rabbin som kan läsa bön. Detta måste givetvis ske i smyg. Sådan är filmens handling i korthet.
Vad är då filmens problem? I en nyckelscen anklagas Saul av sin vän för att bry sig mer om de döda än de levande. Och detta är också filmens svaghet. Filmkameran är hårt och subjektivt relaterad till Saul själv. Det är han vi huvudsakligen ser och det han är intresserad av följer kameran. Pojkens begravning blir nästan allt i filmen. Så mycket av det andra som försiggår missar vi i allt för hög grad: det maskinella dödandet, motstånd, fånguppror och flykt.
Som sagt var: filmen är mycket bra, men hade kunnat vara ännu bättre.
