En lojal EU-medborgare
EU-mötet vid älvkanten vid Eriksberg, i min absoluta närhet, var ingen uppoffring alls för mig. Det var ju bara två dagar då jag inte kunde komma utanför min dörr. Men det gick ingen nöd på mig i min mysiga lägenhet. Att man inte fick gå ut ens på sin egen balkong var absolut inget problem; vem går ut på balkongen i november? Det vore ju att be om en lunginflammation. Att man inte fick synas i sin lägenhets fönster hade jag en smart lösning på. Jag hade förberett mig med mörkläggningsskivor som jag spikade upp i fönstren. Det var bara ett problem med detta: det blev helt mörkt i lägenheten, så jag tände lamporna här hemma. Men efter ett tag slog mig tanken att det kanske kunde sippra ut något ljus i en skarv och möjligtvis störa mötesdeltagarna i novemberdunklet i deras viktiga arbete.
Aldrig rådlös som jag är, släckte jag ner i lägenheten och gick in i mitt badrum som är helt fönsterlöst. Hit släpade jag in en madrass, hämtade några te-påsar och en förpackning skorpor. Med varmvatten i kranarna, en toastol och en spartansk, men dock fungerande sovplats i badrummet, tillsammans med en batteridriven radio, så klarade jag mig fint. Visserligen tog batterierna i radion slut redan efter ett par timmar, men det gjorde ingenting. Jag kunde ändå inte höra radion eftersom en polishelikopter hovrade timma efter timma utanför min balkong. Och det var ju bara ett par dygn det handlade om.
Visst är det skönt nu när mötet är över att få komma ut ur badrummet och när mörkläggningsskivorna är nedtagna så kommer snart de personliga små uppoffringarna att vara bortglömda, kvar finns bara stoltheten över att vi fick ha EU-eliten här för en stund i vår lilla stad. Och har vi tur finns vi kanske på kartan efter detta.
Ja, minsann, när jag öppnade min atlas så kunde jag hitta Göteborg på kartan. Fantastiskt!
Bild, biblioteken.fi
