dixistadelmann.se

En sen höstkväll står Jean Gabin (1904-1976) i utkanten av ljuscirkeln från en gatlampa och röker en cigarett i väntan på färjan som kommer att föra honom bort från hans älskade. Han kommer aldrig att återkomma.

Han ser färjan närma sig i regnet. Han släcker ciggen, drar rocken närmare kroppen och går i den kyliga motvinden att möta färjan. Ingen återvändo.

I de ruskiga kvarteren i det ruskiga Marseille.

Eller också är fotot från Sannegården? Inte vet jag. Jag får fråga den Hemliga Fotografen.

Tintin fyller år? Ja, inte den ”riktiga” Tintin. Det är min ”hemliga fotograf” jag vill gratulera. Hon dyker alltid upp som en annan Tintin med sin kamera när det händer något spännande. Utan hennes bilder vore min blogg ännu tråkigare.

Nedanstående bild skildrar dramatiken när det för några veckor sedan brann i Sannegården. Nu visade det ju sig senare att det inte var någon byggnad i Sannegårdshamnen som brann utan en fabriksbyggnad vid Ramberget. Men min Hemliga Fotograf bygger spänning med sin kamera. Jag blev i alla fall skitskraj när jag fick se bilden. Tänk om det hade brunnit så nära mitt eget hem?

Dixi Stadelmann önskar sin ”Tintin” en fin födelsedag!

Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?

När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.

Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av min kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!

Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!

Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.

Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.

Klippte iallafall gräset

Mörsade ner löven

Sen:

Såg alla intron jag kunde hitta på

You Tube

av Stones Midnight Rambler

Hur, jag säjer

HUR

trodde Hitler att han skulle kunna

inta Stor-Britannien?

Det introriffet av Keith Richards

skulle ha sänkt dom som engelsmännen

sänkte spanjorernas

överlägsna flotta under Elisabeth I

När K drar igång det där

sjunger det ta mej fan

i en hel ö-nation

Det är det kukigaste riffet någonsin

När K R dör

slutar jag med allt tänkande om rock

När han dör och Dylan dör

då blir det för mej

TOMT

Ödsligt

på Jorden

Men:

musiken finns ju kvar

bild, adlibris.com