Mästerligt om Langobarderna
Ja, Döden tog en promenad på Adriatiska havet. Han gick på vågorna, vattendödsbergen, de långbukiga dödskullarna. Kappan fladdrade kring honom, hans hundar skällde, gläfste och tjöt så som dödshundar gör när de får tillfället. De anropade Månen och Bootes, den ledstjärnan, och Sirius. Med ilsket glada hundkrafter anropade, angläfste och antjöt de Himmelens och andra makter. De var kallade att hjälpa Den rovgirige i hans jäkt och möda, i hans såningsmannayra och skördefröjd, i hans strävsamma, inte onda, inte goda såddrörelser och lieföring. Han skred med vattenskvittret kring sina kloiga fötter. Han sparkade undan vågor så som bergvandraren sparkar sig igenom snödrivor på vintern; och som när den jagade och jägaren sparkar upp jordkokor, mossa och lövhögar på sin väg mot fördömelse eller god fångst. Så var Döden på Adriatiska havet i denna fastetids jakt med vilda, bitlystna, hungriga hundar. Vad han fann vet vi inte, hur stort hans byte och skörd var och vad han sådde har vi ingen fullständig vetskap om. Lien svängde över vågtopparna och genom vågdalarna ner i djupen. Han räknade inte sina korn, ax och kärvar. Han jagade, sådde och skördade utan att se sig om eller lyssna. Så var han: en utsänd såningsman och slåtterkarl som hade bråttom att ta vara på det goda vädret.
Ovanstående text kommer ur Eyvind Johnsons historiska roman från 1960, ”Hans nådes tid”.
Det är väl ingen tvekan om att han kan skriva, nobelpristagaren i litteratur (1974), Eyvind Johnson, skam vore det väl annars, men sviker man arbetarrörelsens radikala idéarv och börjar vänslas och kladda med borgarklassen, då är man inte längre Dixi Stadelmanns bästa kompis. Det är därför det dröjde så länge innan jag tog mig an han, Johnson. De andra proletärförfattarna har blivit lästa av mig långt tidigare och med stor glädje, snarare än med den misstänksamhet med vilken jag tog mig an Eyvind Johnson. Men efter att ha läst den historiska romanen ”Hans nådes tid” har jag bara att kapitulera inför Johnsons storartade litterära förmåga.
”Hans nådes tid” är Karl den stores tid (742-814). Karl ritar om kartor och skapar politik med våldet som det yttersta verktyget. Det har sagts att man måste knäcka ägg för att laga omelett. I Johnsons roman är det langobarderna som blir äggen.
Den oundvikliga Döden är en effektiv litterär piska. Det är så mycket böcker man måste läsa innan man flyttar in i sin ombonade etta med igenspikat lock och två meter isolerande mull ovanför. För jag får väl anta att den inte går att få inredd med en solcellsdriven läslampa och en liten, liten bokhylla?
Bild, Eyvind Johnson (1900-1976), wikipedia.org
