dixistadelmann.se

Skogen kan vara farlig, man kan gå vilse i den. Men i Klas Östergrens roman ”I en skog av sumak” hittar jag definitivt hem. För mig har tidigare Östergren-romaner ofta blivit skogar att gå vilse i. Böckerna har varit som täta snår av kufar och originalitet, så tröttsamma att tränga igenom; lite som alla dessa bröderna-Coen-filmer som till en början verkar så spännande och intressanta, men som nästan alltid plottras sönder av, just det, alla medverkande kufar och all sökt originalitet.

Men jag hittar direkt hem i ”I en skog av sumak”; hem till mitt nittonhundrasjuttiotal. Jag ÄR den huvudperson som berättar historien. Han ÄR jag. Det är härligt att för en gångs skull riktigt känna igen sig i en roman präglad av klass, politik, vietnamkrig, men även kärlek, fest och droger. Synd att den gick så snabbt att läsa, Östergrens godis till roman. Jag hade kunnat leva i den ett bra tag till.

Det enda som stör mig efter att ha läst ”I en skog av sumak” är att den generation ungdomar som skildras i boken är idag på väg ut och bort. Jag undrar vilket samhälle dagens ”stolpskottsgeneration” kommer att skapa. De som är som självupptagna barn genom hela livet. De som tror att Harry Potter är det bästa som någonsin har skrivits. De som har en Disney-film som sin favoritfilm. De som aldrig läser en ledarsida och som istället tror att alla amerikanska serier de konsumerar skall ge dem några svar på varför samhället ser ut som det gör. Hjärndöda konsumenter, fy sjutton! Jag längtar tillbaka till sjuttiotalet. Tack, Klas Östergren för att du tog mig tillbaka dit, i alla fall för några timmar.

Bild, gd.se

En kran, en rest från glansdagarna då hamnen i Göteborg levde och Norra Älvstranden var platsen för flera fartygsvarv.

Eller är det ett fossil, efter en dinosaurie som i dödsögonblicket förgäves sträckte sin hals mot himlen?

Oavsett, så är det en reminiscens från en annan tid. En tid då Sverige var ett modelland med en samhällsmodell, skapad av arbetarrörelsen, som representerade en dröm om en rimligare värld.

En kran, en dinosaurie, ett fossil, en reminiscens från en svunnen tid.

Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor. Jag var där. Carl var också där, men honom upptäckte de aldrig. Det var julaftonsmorgon och det snöade lite, men en riktig vit jul blev det aldrig det året.

Allt var annorlunda då. Det var innan fars saker hade börjat ta så mycket plats att vi inte längre kunde komma in i huset. Och innan mor hade blivit så stor att hon inte längre kunde ta sig ur sängkammaren. Men det var efter att de anmält att jag var död, så att jag skulle slippa börja skolan.

Eller var det kanske innan? Jag är inte så bra på turordning, tiden flyter ihop för mig. De första åren av ens liv känns oändliga. Nu har jag fått veta av tanten att det beror på att man upplever allt för första gången – det gör intryck, och intryck tar stor plats, säger hon.

Det var självklart mycket som tog plats i mitt liv då, och mycket jag var med om för första gången. Som till exempel att se farmor bli dödad.

Ovanstående text är de första raderna ur Ane Riels roman ”Kåda” från 2015.

Och vem kan motstå en sådan inledning av en roman. På några rader är manegen krattad och förutsättningarna är klara. Spelet kan börja. En ödesbunden tragedi i klassisk grekisk anda väntar.

Årets första färdiglästa roman har legat på skrivbordet ett tag. Och inte var det för att Ane Riel för sin bok ”Kåda” har fått pris för årets bästa skandinaviska kriminalroman (Glasnyckeln) som jag bestämde mig för att läsa den. Snarare var det för att jag hade hört att det var en stark roman och att författaren är danska. För mig är det alltid intressant att hänga med i vad som händer i vårt grannland. Just så kallade kriminalromaner lockar mig inte speciellt, men jag skulle inte beteckna ”Kåda” som en en kriminalroman, även om det begås en massa brott i berättelsen. Det rör sig snarare om en bra och stark roman rätt och slätt.

När jag läste boken kom jag att tänka på Nikanor Teratologen och hans fruktanvärda ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. Kokar man ner hans berättelse och tillför lite mänsklig värme och låter en helvetes massa sadism och ondska ånga bort så har man något som liknar Riels ”Kåda”. Men en fråga kvarstår dock när jag funderar efter att ha läst klart ”Kåda”: Måste man gödsla med så mycket apart äckel i något som egentligen är en bok som man läser för nöjes skull? När det är, som i båda böckerna, barn inblandade tar det extra hårt på läsaren.

Men, Ane Riels ”Kåda” är en bra roman som förtjänar att läsas. Det gäller bara att ladda lite mentalt innan man ger sig in i denna danska familjetragedi.

Bild, arbetarbladet.se