Vad gör vi nu
Dagarna har gått, men det är svårt att smälta; Kim Larsen hör inte längre till de levandes skara. Enda trösten är att hans konst lever. Det är omöjligt att inte i sitt inre höra hans melodier och texter. Nu dör de en efter en, de stora kulturpersonerna. Tomrummet de lämnar efter sig går inte att fylla. Dagen då Dylan dör orkar jag jag inte ens tänka på. Det är bara genom förträngning man orkar en dag till.
Hälsoproblem har gjort att det var flera år sedan jag var i Danmark, men det räcker att lyssna på Kim Larsen så är jag där igen: Köpenhamn, Gilleleje, Römö… Varje gång man kom in i en affär för att handla mat och dricka gick man som på räls för att kolla om det fanns en musikhylla i affären. Fanns det en sådan, hur liten och begränsad den än var, så visste man att där fanns musik med Kim Larsen. Med en skiva av Larsen i bilstereon förvandlades den silverlackade svenskregistrerade ”tyskebilen” till en rödvit flygande bubbla av ren glädje.
För mig är Kim Larsen en representant för det Danmark jag lärde känna för många år sedan. Ett frihetligt, milt anarkistiskt land, en välfärdsstat av nordiskt snitt, där det fanns plats för alla. Nu är Larsen död och hans land är förvandlat till ett brun-blått inferno på väg mot mörkret. Med Larsen dog min egen danska dröm. "Hva' gør vi nu, lille du"?
Nej, nu skall jag lyssna på: ”Det bedste til mig og mine venner”, Østre Gasværk” och en massa andra av Larsens lyckopiller.
Vila i frid, Kim.
Bild, Kim Larsen (1945-2018), veckotidningen.se
