Dagens populärmusik i radion
Dagens musik: En djävulsbryggd av tonsatta barnramsor till elektronisk rytm.
Jag orkar inte längre med musikutbudet i public-service-radion och ändå är SR kvalitetsmässigt överlägsen den kommersiella radions dravelsändningar. För några år sedan läste jag en undersökning om melodiutbudet i SR kontra kommersiell radio. Under en tidsperiod spelades i kommersiell radio 700 olika titlar, under samma tidsperiod spelades 70000 olika titlar på SR; en väsentlig skillnad i utbudet alltså. Jag tror att skillnaden idag har blivit mindre, för när kommersiella krafter kommer in i en samhällssektor påverkas även demokratiskt styrda verksamheter. Ett bra exempel är sjukvården där marknadsmekanismer vinner intåg även hos offentliga vårdgivare. Jag har inga bevis men min starka känsla som fanatisk radiolyssnare är att mångfalden i musikutbudet i SR har minskat betydligt på senare tid och även om utbudet ännu inte är så enahanda som i kommersiell radio så är det en alarmerande utveckling. Kommersiell listmusik vinner utrymme på mångfaldens bekostnad. Tänk om biblioteken fungerade på samma sätt. Bort med klassiker och äldre litteratur ur hyllorna och fyll utrymmet med lättare genrelitteratur och deckare. Så vill väl ingen ha det? Varför skall vi då stå ut med detta fenomen i radion?
Som lätt motvikt finns i digital form P4 Plus hos SR. Här är den musikaliska mångfalden mycket större än i de vanliga sändningarna. Man spelar låtar från 1920-talet och framåt. Är man som lyssnare inte nöjd med detta kan man på tidiga helgmornar lyssna på vad som kallas retromusik i P4, låtar från sextiotalet och sjuttiotalet. Problemet med dessa program är emellertid den erbarmliga kvaliteten på programledarna. De verkar inte kunna något om populärmusik. De sitter väl i studion som representanter för någon grupp. Inte vet jag. Lyssnar man kan man få höra om bandet Björn Skifs var med i på sjuttiotalet, som en vilsekommen programledare kallar ”Blå Buss”, eller om det engelska bandet ”The Kink”, eller Rolling Stones jättehit ”Honky tonk woman”. Nej, tacka vet jag tiden då Stefan Wermelin hade motsvarande program i radion. Han satt där för att han verkligen var kunnig. Skall man stå ut med en programledare skall denna kunna minst lika mycket som en själv, helst mer, annars blir det olidligt för en besserwisser till gubbtjyv som jag.
Jag skall skicka ett brev till radioledningen om att det spelas för lite engelsk rhythm and blues från nittonhundrasjuttiotalet, eller om ni hellre vill kalla det för pubrock, det går också bra. Vad jag saknar Dr Feelgood, Steve Gibbons, Inmates, Pirates, Blues Band, Bill Hurley and the Loansharks, Nine Below Zero och Rockpile. Brevet undertecknar jag med signaturen: B B B.
Vadå? Vad signaturen betyder? Blues, Booze and Birds, naturligtvis. Vad annars? Eller kanske Bilar, Broar och Bananer? Välj själva.
