När livet vänder sig inåt

På natten hörde han ett lågt vinande.

Knappt hörbart.

Tunn tråd.

Kokongen spanns runt huset.

Hörde trots detta ljud.

Stöveltramp.

Murade igen fönster.

Dörrar.

Hörde ljud.

Radion.

Såg bilder.

TV.

Jihadskäggen och imperialistknektarna

sliter varandra i stycken.

Galna hundar.

Bröt strömmen.

Vandrade osaligt.

Rummen.

Lade sig på sängen.

Slöt ögonen.

Ur denna kokong

föds

ingen vacker dagfjäril på ljumma

sommarvindar.

Nattfjäril.

Kalla vindar.

Dödskallefjäril.

- Du och jag, Bokis. Det vet du.

- Tror jag, det. Du och jag, Dixi.

Det är tidig morgon. Jag har redan varit vaken en god stund, förbereder mig för att lämna sängvärmen. Radions P1 står på.

Stänger av radion, går in i badrummet. Tittar mig i spegeln ovanför handfatet. Lånar ord av Primo Levi: Är detta en människa? Tvättar av händerna noga och sköljer ansiktet med tvål och vatten. Ser mig på nytt i spegeln. Svaret på frågan är: Ja, tydligen.

Går ut i hallen och som alltid hälsar jag på min bästa kompis: Tjena Bokis!

Sedan ut i köket för kaffe och frukost. Ännu en dag i Ivan Denisovitjs liv har börjat.

Bokis är skåning, kommer från Bjärnum, snapphaneland. Bokis accepterar smeknamnet bara under protest, men skulle helst bli tilltalad med sitt riktiga namn, det förnämt franskklingande namnet Monté. Monté av familjen Nilson. Märkvärdigt skall det vara.