Pesten
Så har då även jag, som många andra i dessa corona-tider, läst ”Pesten”, Albert Camus klassiker från 1947. Romanen om pesten som invaderar, tar struptag på, och till slut nästan ödelägger en stad i Nordafrika. Boken har väl alltid lästs som en allegori över fascismens hot mot civilisationen och vem trodde att den ens gick att läsa bokstavligt som en skildring av ett pestutbrott i dessa moderna tider? Med corona-farsoten förändrades allt. Men vid närmare eftertanke förlorar man nog mycket om man missar allegorin, för romanen är främst en idé-roman. Trots att den handlar om ett pestutbrott är den märkligt fri från hud, kött, blod och andra kroppsvätskor, istället är den fylld av intellektuella resonemang om människans förhållningssätt gentemot kaoset, ondskan och meningslösheten.
Men det är något som skaver i texten. Att ta sig igenom den är som att gå med kryckor på en dåligt anlagd kullerstensgata. Och inte kan detta bero på hur Camus skrev, han tilldelades ju nobelpriset i litteratur (1957). Jag själv som läsare anser mig vara komfortabel med de flesta sätt att behandla språket litterärt. Jag brukar sällan ha problem, men här hade jag det. Jag undrar om det inte är översättningen det hänger på; Kanske fungerade den en gång i tiden, men idag upplever jag den som mycket ”knölig”. Om jag är rätt underrättad kommer det i dagarna en ny svensk översättning av Camus klassiker. Det behövs!
Nedan, ett avsnitt ur boken.
”Det var mot slutet av oktober man prövade Castels serum. Praktiskt taget var detta doktor Rieux sista hopp. Misslyckades det, var läkaren övertygad om att staden skulle bli prisgiven åt sjukdomens nycker, vare sig epidemien fortsatte att härja månader framåt eller den utan vidare beslöt att hejda sig.
Dagen innan Castel sökte upp Rieux hade domare Othons son insjuknat, och hela familjen hade nödgats underkasta sig karantän. Modern, som kort förut hade sluppit ut ur den, blev sålunda för andra gången isolerad. Så snart domare Othon märkte symtom av sjukdomen på gossens kropp, tillkallade han doktor Rieux, noggrant efterkommande de givna föreskrifterna. När Rieux anlände, stod föräldrarna vid fotändan av barnets säng. Den lilla systern hade man avlägsnat. Gossen befann sig i sjukdomens apatiska stadium och lät undersöka sig utan klagan. När läkaren åter lyfte huvudet, mötte han domarens blick och skymtade bakom denne moderns bleka ansikte. Hon tryckte en näsduk mot munnen och följde med uppspärrade ögon varje doktorns åtbörd.
- Det är det, eller hur? frågade domaren med kylig röst.
- Ja, svarade Rieux och fäste åter blicken på barnet.”
Vem kan läsa slutet på Camus Pesten utan att skrämmas? Oavsett om man läser boken som en allegori över fascismens hot eller som en beskrivning av hur pesten tar över en stad så är författarens sista rader värdig en riktig rysare! Vi själva har ju idag att slåss mot den växande fascismen, såväl som mot den moderna pesten, Covid-19.
”Medan Rieux lyssnade till glammet som steg från staden, påminde han sig att denna glädje alltid var hotad. Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.”
Bild, Albert Camus (1913 – 1960), wikipedia.org
