Sådan är kapitalismen
Kapitalisterna vet priset på allt, värdet av ingenting. Deras blodomlopp är profiten. Profit, profit, det skall alltid vara profit.
Nu vill kapitalisterna ta ytterligare ett steg mot den folkligt genuina fotbollens undergång. Hjärtat i arbetarklassens fotboll är demokratin i föreningen, känslan av att det är vår klubb. Vem vill stå på läktaren och heja på hans klubb, bara för att han har den fetaste plånboken. Inte jag i alla fall. Deras så kallade ”superliga” kan de ta och stoppa upp. Inga matcher utan tävlingsnerven, då blir det bara simpel underhållning som i USA.
Kapitalisterna kan föröka kapital, men fotbollens innersta, själen, den har de aldrig förstått, men den kan Bengt Cidden Andersson tolka som få andra.
Anslagstavlan
Det var en fredagskväll
jag cyklade till anslagstavlan.
Laguppställningen var fastsatt
med fyra häftstift.
H.B. Cidden.
Samling lördag kl. 15.00.
Match 16.00
Åbyvallen Läckeby.
Jag cyklade runt i byn
så tillbaka till anslagstavlan.
Jodå, mitt namn stod kvar.
Vid Alvars kafé stod mina kompisar.
Jag föreslog
en titt på anslagstavlan
kanske är det logdans i morgon?
H.B. Cidden stod kvar.
Hela kvällen hade jag en känsla
att mitt namn på högerbacken
skulle suddas bort
att bokstäverna skulle falla ur
laguppställningen och ner på marken.
Det var natt
när jag sista gången stannade
vid anslagstavlan.
I morgon är det allvar
då betyder min markeringsmiss
något för laget.
I morgon blir min brytning
av motståndarens anfall
början till ett motanfall.
Nu är jag med i laget
och har en uppgift.
Bengt Cidden Andersson (1948-2013). Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still” (1991).
Premiärmatchen
Sol.
Lärkdrill.
En perfekt crossboll.
Kioskluckan öppen
sprucken fotbollskorv
med senap
och en kall dricka.
Ibland är livet
stolpe in
och tre poäng.
Bengt Cidden Andersson (1948-2013) Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still” (1991).
Heder åt pessimisterna
Lokalradion i Göteborg låg i bakhåll när jag rakade mig framför badrumsspegeln och när jag minst anade det tvingades jag hjälplös lyssna på programledaren och en så kallad skrattkonsult som marknadsförde något som benämndes typ ”skrattyoga”. Helt plötsligt satt två vuxna kvinnor och låtsasskrattade, högt, gällt och totalt glädjelöst, i radion. Surrealistiskt. Så fort jag kunde, efter en hysteriskt snabb rakning, bytte jag till P1 på radion.
Jag är så trött på alla högljudda optimistkonsulter som tjänar pengar på idiotier. Fy satan för deras hallonsaft och deras förljugna drömmar om personliga framgångar. Var och en sin egen lyckas smed. Nej, mina kämpar är de lågmälda pessimisterna som dagligen tvingas tömma förlorarnas bittra kalk i botten och som ändå spottar i nävarna för att ta sig an en ny dag och en ny kamp under devisen: Det är aldrig så dåligt, att det inte kan bli sämre! Kämpa!
